• Tal av Ebba Busch Thor vid LSS-manifestationen

    Tack till RBU (Rörelsehindrade barn och unga) för att ni arrangerar den här viktiga manifestationen. Och tack till ER, alla ni som har tagit er hit idag för att ta ställning och säga ”#det räcker nu!”

    Vi är många som är här idag, men det också många som inte har kunnat ta sig hit.

    Jag tänker på de föräldrar som just nu tar hand ett litet barn med svår epilepsi. Som inte kan lämna barnet ens i någon minut. Där varje krampanfall kan leda till döden om inte någon är där för att hjälpa honom med andningen.

    Jag tänker på de anhöriga som vakar över sina närstående efter en svår olycka. På dem som behöver hjälp att äta, hjälp att duscha och hjälp att vända på sig för att slippa få liggsår.

    Jag tänker på dem vars liv som dagligen växlar mellan hopp och förtvivlan.

    Det är för dem, mina vänner, som vi står här idag.

    ***

    Inget säger så mycket om ett land än hur det landet behandlar de mest utsatta. Vi är ett land som har haft en hög ambitionsnivå för dem som inte klarar sig själva. Men just nu går Sverige åt fel håll. Människor nekas nu stöd helt eller får alltför få timmar. Jag vet att många här och runt om i vårt land är förtvivlade.

    När man är sjukskriven för att ha vårdat en anhörig på nätterna eller slutligen behövt säga upp sig på jobbet – då finns det bara förtvivlan kvar.

    Ni anhöriga är hjältar. Men det är omänskligt av vårt samhälle att lägga allt ansvar på er och lämna er till ert öde.

    ***

    Olof är en liten pojke med neurologiska funktionshinder. Hans mamma Karolina sade något som berörde mig djupt. ”Förut satte man barn som Olof på instuition. Det gör man inte längre och det vill vi inte, vi vill kunna ta hand om Olof. Han är vårt barn och vi älskar honom, men vi mäktar inte med själva utan hjälp.”

    Jag är själv förälder. Jag vet något om att älska ett barn. Och om hur en vanlig dag hos en familj ofta ser ut. Ni vet – hämta, lämna, mata, trösta, leka, läsa, gosa, bada, natta. Men jag kan inte ens föreställa mig den situation som vissa andra föräldrar just nu lever i. Att älska, att sörja, att glädja sig åt små framsteg. Och att inte mäkta med ensam.

    ***

    För några dagar sen träffade jag Eija. En två- och ett halvt årig underbar tjej som behöver vård dygnet runt. Hon kan bara vara ensam i korta korta ögonblick. Hennes föräldrar är nu sjukskrivna för att de inte får tillräckligt stöd för Eija. Vad händer med Eija om de inte orkar mer? Jag vill inte tänka på det. Hennes föräldrar måste tänka på det.

    Såhär kan vi inte ha det.

    Vi politiker har ett ansvar att göra allt i vår makt för att hjälpa Eija, hennes föräldrar och alla de som befinner sig i samma situation. För det måste inte vara såhär.

    Det kanske mest tragiska med allt det här är att vi skulle rätt så enkelt kunna välja en annan väg. Förlåt att jag nu börjar prata om siffror. Men tyvärr handlar det om siffror. Det finns dem som vill hålla tillbaka kostnaderna för LSS och det är själva orsaken till att vi är här.

    Reformutrymmet i statens budget är 40 miljarder kronor nästa år. 40 000 miljoner. För det är högkonjunktur säger man. Men det är tyvärr inte ekonomisk högkonjunktur för alla de funktionsnedsatta som har behov av vård och stöd. Men av 40 miljarder kronor så lägger regeringen noll på LSS. Noll!

    Ja, man jobbar faktiskt för att dra ner på kostnaderna för LSS. Samtidigt så betalar man ut byggsubventioner för 5 miljarder varje år som byggbolagen inte ens vill ha. Den som köper en elcykel ska få en stor premie. Det ska bli gratis att släktforska nästa år. Naturguidning ska momsbefrias. Dessa små och stora reformer som kostar så mycket är slag i ansiktet mot våra mest utsatta och deras anhöriga.

    Och jag undrar var är människovärdet? Var är medmänskligheten?

    Ibland måste vi prioritera i vårt samhälle. För statens kassa betyder detta ganska lite. Men för dem vars livskvalité hänger på samhällets stöd betyder det allt.

    ***

    Vänner, den starkaste kraft som finns är när människor kommer samman för att åstadkomma förändring. Idag kommer vi samman över hela Sverige för att stå upp för medmänskligheten. Vi ska återupprätta det välfärdslöfte som brustit. Så att ingen ska begränsas av de förmågor vi föds med eller inte föds med. Välfärdslöftet innebär att varje person ska få möjligheten att leva efter sin fulla potential. Därför ska vi tillsammans rädda LSS.

    Tack för att ni lyssnade.