• ”Svenska politiker har svikit folkmordets offer”

    Religionsförföljelsen i Mellanöstern är en angelägenhet även för oss i Europa och Sverige. Det är dags för en ny svensk Mellanösternpolitik med värnet av religionsfrihet och stopp för förföljelsen av kristna som högsta prioritet, skriver Lars Adaktusson i SvD.

    Det har gått fyra år sedan Islamiska staten drog fram genom Irak och genomförde några av tjugohundratalets hittills värsta brott mot mänskligheten. Än i dag upptäcks massgravar där tusentals offer för terrorsekten skoningslöst dumpades under några augustiveckor 2014. Även om IS i dag är militärt besegrad är det uppenbart att den förvridna verklighetsuppfattning som utgör grund för terrorn och hatet lever vidare. Likt en hydra växer islamismen i nya former och på nya platser när omständigheterna så tillåter.

    Mot bakgrund av detta vilar ett tungt ansvar på omvärlden när det gäller att motverka de krafter som uppmuntrar och göder islamsk extremism. Samtidigt gäller det att lära av det fasansfulla som skett, utan en kombination av religiös analfabetism och extremism hade Islamiska statens framväxt och tillväxt inte varit möjlig.

    Folkmordet 2014 var ingen tillfällighet. Islamismen var på frammarsch och tumskruvarna hade redan tidigare dragits åt för kristna befolkningsgrupper som kaldéer/syrianer/assyrier samt jezider. Det tillstånd av laglöshet som uppstod i spåren av Irakkriget 2003 gjorde det möjligt för extrema religiösa grupper att utan risk attackera och förtrycka troende kristna. Antalet övergrepp och mord på kristna från de här åren kan räknas i tusental.

    Samtidigt som brutaliteten och ondskan inte hade några gränser stod den förföljda kyrkan stark när de troende och deras ledare med sina liv visade vad kristen övertygelse innebär. En av dem var den kaldéiske kyrkoherden i Mosul, Ragheed Ganni, som av kompromisslösa islamister ställdes inför valet att stänga sin kyrka och konvertera till islam, eller dö. Fader Ragheed vägrade att överge sin församling och efter att ha firat kvällsmässa söndagen den tredje juni 2007 avrättades han på öppen gata tillsammans med tre diakoner. Vatikanen beslutade tidigare i år att inleda en process för helgonförklaring av Fader Ragheed, genom sin tro och sitt mod har han blivit en symbol för förföljda kristna över hela Mellanöstern.

    Före Islamiska statens härjningar levde omkring 100 000 kristna i Mosul. I dag är stadens historiska etnoreligiösa mosaik slagen i spillror, till följd av politiska motsättningar och instabilitet har kristna flyktingar inte fått möjlighet att återvända. I näraliggande städer och byar på Nineveslätten är situationen något ljusare. Två år efter att IS slogs tillbaka har närmare hälften av befolkningen återvänt och drygt en tredjedel av de bostäder och kyrkor som vandaliserats har byggts upp och renoverats.

    Samtidigt är oron bland befolkningen påtaglig. När jag i somras besökte Mosul och Nineveslätten talade såväl återvändande flyktingar som politiska företrädare och kyrkoledare om en djup känsla av svek. Minnet av hur kristna befolkningsgrupper 2014 avväpnades av kurdiska peshmerga och därefter lämnades åt sitt öde lever kvar. Besvikelsen över att både irakisk och kurdisk militär gav upp och flydde när IS terrorkrigare gick till attack gör att tydliga säkerhetsgarantier krävs för att kristna ska våga vända tillbaka till sin historiska hembygd.

    Bland befolkningen gror förhoppningar om att framtida säkerhet ska kunna byggas med hjälp av FN-missioner och blå hjälmar. Samtidigt saknas såväl ekonomiska resurser som politisk vilja i omvärlden för den typen av insatser. Det realistiska är i stället att via politiska påtryckningar få den irakiska regeringen att genomföra ett tidigare fattat beslut om politiskt självstyre för Nineveslätten. Inom ramen för självstyre skulle kristna befolkningsgrupper och jezider kunna bygga egna samhällsinstitutioner och skyddsstyrkor. Det skulle dessutom möjliggöra riktat internationellt stöd till utbildning och offentlig service, vilket är en förutsättning för ekonomisk utveckling.

    Stöd för politiskt självstyre är centralt, samtidigt är det uppenbart att långsiktiga lösningar och en trygg framtid för Iraks kristna inte går att bygga så länge islamismen förgiftar hjärtan och hjärnor. För att förändra attityder, för att motverka våldsbejakande extremism och förhindra etnoreligiös rensning krävs omfattande internationella insatser. Europeiska unionen, samtliga dess medlemsstater tillsammans med USA har här en möjlighet att göra skillnad, det kan ske genom politiskt stöd till en process där det grundläggande är:

    • Rättvisa för folkmordets offer. Individer, oavsett nationalitet, som är ansvariga för övergrepp och förtryck måste ställas inför rätta. Detta är en förutsättning för försoning och för att att folkmordets offer ska få den upprättelse de har rätt till.
    • Utbildningsprogram för den den unga generationen. Kunskap bryter ner fördomar och motverkar vanföreställningar. Utbildning ger förutsättningar för arbete och därmed motståndskraft mot radikalisering och extremism.
    • Medborgerliga rättigheter oavsett religionstillhörighet. Det kan handla om ungdomars rätt att välja utbildning utan att bli trakasserade, men också om att öppna för granskning av markaffärer som syftar till att förändra ett samhälles etniska sammansättning.
    • Åtgärder mot uppvigling och hat. Sociala medier, liksom extrema religiösa ledare, bidrar i allt större utsträckning till radikalisering och polariserande budskap. Genom intensifierad interreligiös dialog ökas samhällets stöd till muslimska företrädare som verkar mot islamism.

     

    Alltför länge har det varit ett förbisett faktum att religionsförföljelsen i Mellanöstern är en angelägenhet även för oss i Europa och Sverige. Utan politisk dialog i en av världens oroligaste regioner, utan grundläggande respekt för människovärdet, utan fortsatt kristen närvaro ökar motsättningarna och därmed grogrunden för hat och islamism. Trots detta har åtskilliga svenska politiska företrädare konsekvent negligerat det som sker. Under sina fyra år vid makten har den rödgröna regeringen inte vid något tillfälle ens nämnt förföljelsen av kristna i sina utrikesdeklarationer.

    Detta är ett fatalt felslut och ett historiskt svek mot de svagaste och mest utsatta: folkmordets offer.

    Som kristdemokrat och nyvald riksdagsledamot är den politiska slutsatsen för min del klar; det är dags för en ny svensk Mellanösternpolitik med värnet av religionsfrihet och stopp för förföljelsen av kristna som högsta prioritet.