• Stoppa tvångskvoteringen i föräldraförsäkringen

    Föräldraförsäkringen används som ett statligt påtryckningsmedel mot familjer. Vi måste avskaffa öronmärkningen av föräldradagarna. Det skriver Ebba Busch Thor på Expressen.

    Sveriges familjer blir mer och mer olika varandra, samtidigt som utrymmet att göra olika val minskar. Resultatet kan bli fler sjukskrivningar, fler kraschade äktenskap och fler nedstämda barn. Det är därför dags för de politiska ingenjörerna att ta ett par rejäla kliv tillbaka, så att familjerna får utrymme att fatta beslut utifrån vad som bäst passar dem.

    Föräldraförsäkringen är en av de absolut viktigaste delarna av den svenska välfärden. Först och främst är den ett fantastiskt sätt för barn att få en lugn och trygg start i livet med god anknytning till de viktigaste människorna i barnets liv – föräldrarna. För det andra är det en unik möjlighet för föräldrar, som ges tid att vara med och lära känna sitt barn utan alltför stor ekonomisk press och stress.

    I allt högre utsträckning har politiker av skiftande färg kommit att betrakta föräldraförsäkringen som statens legolåda och sin egen uppgift som att bygga exakt lika höga torn: ett för mamman och ett för pappan.

    Föräldraförsäkringen har successivt gått från att vara en trygg och bekväm tjänst för familjer till att bli ett statligt påtryckningsmedel mot familjer. Istället för en individuell föräldraförsäkring, där föräldrarna kan flytta dagar mellan sig för att på så vis anpassa ledigheten efter familjens behov och önskemål, har den blivit ett redskap för tvångskvotering. Även till priset av att vissa dagar inte tas ut alls, att barnens tid i hemmet skärs ned och att även ettåringar får långa dagar på förskola. ”Det får man ta”, fnös LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson som utredde föräldraförsäkringen åt regeringen Persson 2005.

    Min fråga till Thorwaldsson och andra kvoteringsivrare lyder: exakt vem är ”man”? Varje familj är unik, med unika önskemål och förutsättningar. Det är därför föräldraförsäkringen från början gjordes så flexibel som möjligt. Att sätta upp ett statligt mål om att alla familjer ska fungera exakt likadant är precis lika dumt som det låter.

    Själv blev jag mamma och partiledare nästan på dagen samtidigt. Att min familjs vardag har fungerat beror på att det ännu finns viss flexibilitet i systemet. Min man kunde ta ut mer ledighet än vad jag gjorde, eftersom jag kunde överlåta dagar åt honom. Våra barn är den ”man” som Karl-Petter Thorwaldsson tycker skulle ”ta” långa dagar i någon annans vård än vår. Och vår familj är förstås bara ett exempel av miljontals.

    Förutsättningarna skiftar beroende på om man är företagare eller anställd, välbetald eller lågbetald, jobbar fast eller som frilans, har arbetat länge eller just avslutat studier. Det går inte att konstruera ett system som både tvingar alla att bete sig likadant och samtidigt ger alla utrymme att hitta en fungerande rytm. Kvoteringsförespråkarna brukar invända att inga andra socialförsäkringar går att överlåta. Men barn är inte en förkylning.

    Vi har ett eget ansvar för vår egen hälsa, men ansvaret för barn delar man oftast med någon annan. Det är ett gemensamt åtagande. Om den gemenskapen saboteras får familjerna betala priset. Redan i dag kan vi se att sjukskrivningarna ökar efter andra barnet. Kraven på föräldrar från hemmet och jobbet borde vara tillräckliga, utan att staten också adderar sin önskelista.

    Därför går Kristdemokraterna till val på att helt avskaffa öronmärkningen av föräldradagar. Vi vill se en helt fri föräldraförsäkring där dagar kan överlåtas fritt mellan föräldrarna men där också en del dagar kan överlåtas till en annan närstående till familjen.

    Vårt besked till landets familjer är att fördelningen av föräldradagarna är deras val, och enbart deras. Vårt besked till kvoteringsivrarna är att nu är det slutlekt. Er makt över föräldrarna bör stanna vid hemmets ytterdörr.