• Sätt patienten före landstingen

    Regeringen värnar landstingen före patienterna. I stället för att lösa köerna har det lagts en skatt på de företag som gett sina anställda en sjukvårdsförsäkring. De rödgröna har stått passiva inför ökningen av köerna och mött vårdens problem med förbudspolitik, skriver Jakob Forssmed inför tisdagens Almebaren i Malmö.

    Läs artikeln i Kvällsposten.

    Vården är, enligt undersökningar, valets viktigaste fråga. Det är inte svårt att förstå när vårdköerna fördubblats under regeringen Löfven. I Skåne stod 4 517 personer i kö längre än tre månader för en operation/åtgärd i maj i år, jämfört med 2 120 samma månad 2014. Trenden är liknande i hela landet.

    Bakom varje siffra finns en person som drabbas av onödigt lidande, smärta och vars sjukdom eller skada kan förvärras av att tvingas vänta på operation. Men längre vårdköer innebär också ökad personalbrist för företag och kommuner när nyckelpersoner är sjukskrivna i väntan på behandling.

    Samtidigt ökar skillnaderna över landet. Medan fjorton landsting klarade att ge över 90 procent av patienterna operation inom vårdgarantin 2014 (inget landsting under 70 procent), är läget ett helt annat nu – endast fyra landsting uppfyller 90 procent av vårdgarantin och i hela åtta landsting får inte ens 60 procent av patienterna vård i tid.

    När vården har problem är det ofta de äldre som drabbas värst. I dag får var tionde äldre vänta mer än åtta timmar på akuten. Samtidigt återinskrivs många äldre inom en månad efter en sjukhusvistelse för att de inte fått tillräcklig hjälp och rehabilitering när de skrivits ut.

    Tyvärr har regeringen Löfven misslyckats med att ta tag i dessa problem. Regeringen har stått passiv inför ökningen av köerna och mött vårdens problem med förbudspolitik – till exempel genom att försöka stoppa privat drivna akutsjukhus och vårdcentraler och genom att stänga ned fungerande omsorgsverksamhet för att den har en viss driftsform. Företagares frustration över att medarbetare inte fått vård i tid har regeringen mött, inte genom att korta köerna, utan genom att lägga en skatt på de som gett sina anställda en sjukvårdsförsäkring.

    En socialdemokrati med så hårt åtdragna ideologiska skyddslappar, som dessutom hellre värnar landstingen än patienten, kommer inte att lösa vårdkrisen.

    Så när Socialdemokraterna säger att valet ska bli en folkomröstning om välfärden så säger vi kristdemokrater: Gärna det! För det behövs nu både rejäla resurstillskott och en diger reformagenda för att möta problemen.

    För att korta köerna och komma till rätta med ojämlikheten i vården är vi övertygade om att ett antal strukturreformer måste till. En utvecklad kömiljard måste återinföras, så att kortade köer belönas med mer resurser. Stora satsningar på primärvården måste göras med ökade öppettider på vårdcentraler, för att flytta vården närmare medborgaren och göra den mindre sjukhustung – det skulle angripa problematiken med en överbelastad akutsjukvård. Alla äldre måste få möjlighet till mer hemsjukvård för att slippa dagens vårdkarusell. Vi behöver också satsa på fler tillgängliga vårdplatser för att minska överbeläggningar och vårdskador.

    Samtidigt måste vi genomföra en stor reform som tar ifrån landstingen ansvaret för sjukvården och låter staten ta över den övergripande styrningen. Landstingsansvaret har visat sig vara omodernt, ineffektivt och leda till ökad ojämlikhet. Landstingen klarar inte att vart och ett upprätthålla vårdens alltmer avancerade förmågor, de är dåliga arbetsgivare som inte klarar personalsituationen och för att kunna dra nytta av IT i sjukvården fungerar det inte med 21 huvudmän.

    Personalbristen inom vården kommer behöva mötas med bättre arbetsvillkor och goda möjligheter till ett förlängt arbetsliv. Den särskilda löneskatt som regeringen infört på äldre som arbetar måste omgående tas bort. Denna arbetsgivaravgift har gjort att kompetent vårdpersonal som hade velat och kunnat jobba ett par år efter att de fyllt 65 har fått sluta, i en tid då vi behöver dem som mest. Men vi behöver också förlänga arbetslivet genom att se till att tidigarelägga inträdet på arbetsmarknaden genom en studiemedelsreform och en examensbonus och ge fler sjuksköterskor möjlighet till betald vidareutbildning.

    Vårdens utmaningar kräver såväl resurser som reformer. Men den kräver också att vi sätter människans värdighet i centrum och därför är beredda att ompröva system som inte fungerar. Då kan vi få ett välfärdslöfte att lita på.