• Samma plakatpolitik i Havanna som på Möllan

    Kommunismen var och är ett laboratorieexperiment. Folket är försökskaninerna. Det skriver Sofia Damm i Kvällsposten.

    Vilket är arvet efter Kubas avlidne diktator Fidel Castro? Frågan har ställts under morgonen, och med stigande förvåning tar jag del av svaren. Pierre Schori menar att Castro var Latinamerikas David mot USA:s Goliat. Lars Ohly beskriver honom som en ”inspirationskälla”. En vänsterskribent tycker att Castro lärde oss att revolutionen är möjlig. En reporter på SVT lyfter i ingressen på sin analys fram att han verkade trivas framför kameran och ofta kopplades ihop med en bekymmersfri kubansk livsstil. Förtrycket kommer först längre ned i texten.

    De kubaner som fängslades för sina åsikters skull, eller dog på flottar i Floridasundet på flykt från det kommunistiska förtrycket, saknar tyvärr möjlighet att framföra sina versioner. Men revolutionsromantiken lever hos svensk vänster. Vad värre är, den tillåts komma in i den svenska debattens värme. Den görs rumsren när den rimligen borde avfärdas som ett uttryck för unken antidemokrati.

    Kommunismen var och är ett laboratorieexperiment. Folket, som revolutionärerna säger sig företräda, är försökskaninerna. Försöken misslyckas gång på gång, något som likhögar och massgravar världen över vittnar om. Ändå avkrävs alla vi som sätter demokratin främst en välvillig tolkning av just kommunismen. Alltid utifrån kommunisternas egna högtravande deklarationer — aldrig efter resultatet. Kommunismen har antingen haft lite otur, eller så har onda krafter (företrädelsevis USA och judar) bekämpat dem.

    Lärdomen av Castro borde vara densamma i Havanna som på Möllan: Misstro människor och ideologier som förespråkar revolution eller lovar enkla lösningar på svåra problem. Prioritera det politiska gnetandet framför plakatpolitiken. Lita aldrig på den som å ena sidan säger sig vilja ha ”hållbara samhällen” för att i nästa andetag säga att de vill omstörta hela samhällsordningen.

    Revolution och långsiktig hållbarhet har nämligen sällan med varandra att göra. Jag menar inte att dra krystade paralleller mellan å ena sidan Skåne och Sverige, och å andra sidan Kuba, men ibland tror jag att ovanstående tumregler fungerar både lokalt, nationellt och internationellt. Lyfter vi blicken för att se vilka långsiktiga trender som kommer att påverka oss alla, så ser vi att Freedom House i ett årtionde har flaggat för att demokratin och friheten i världen är på tillbakagång. Vi kan aldrig ta dessa storheter för givna ens i Sverige. Då måste revolutionära svärmerier hållas på avstånd.

    Mellan raderna kan man höra att revolutionärerna tänker att några människoliv är värda att offras i Kampen. Kom då ihåg att det inte är deras egna liv de tänker på. Det är någon annans.