• Rikstingstal 2019

    Det talade ordet gäller

    ****

    Vänner,

    Om man sår vind – så får man skörda storm.

    I januari gick fyra socialistiska och liberala partier samman och slöt en överenskommelse om att styra Sverige. Inte för att de hade en gemensam bild av vårt lands problem. Inte för att de hade en gemensam idé om vägen framåt. Utan av självuppjagad rädsla och nedärvd makthunger.

    För att komma överens kohandlade man. Inte med Sverige bästa för ögonen – utan för att få igenom prestigeprojekt. Inte med fokus på samhällsproblemen – utan på de interna partiproblemen. Inte för reformer som skulle lindra problemen i Sverige – utan reformer som skulle göra ont i de andra partierna.

    Vind sådde de. Storm skördar vi nu.

    • Köerna inom sjukvården har slagit nya rekord – tio månader i rad.
    • Arbetsförmedlingen knakar i fogarna på grund av centerpartistisk chockdoktrin.
    • Dubbelkommando hörs från regeringen i migrationspolitiken.
    • Finansministern tar avstånd från delar av sin egen budget – redan under första offentliga presentationen.
    • Gängsamtalen går i baklås – på grund av miljöpartistisk vetorätt.
    • Stora skattesänkningar ges till de som tjänar mest – men ingen skattelättnad för låginkomsttagare och barnfamiljer.
    • Brottsligheten ökar – men domstolarna och åklagarna beordras i praktiken att skära ner.
    • Och väljare flyr det socialdemokratiska parti som greppat så hårt vid makten – att de tappat sin kompass.

    När vi säger att Sverige behöver en ny regering. När vi säger att vi fäller den här regeringen om vi får chansen. Då är det för att Sverige förtjänar bättre. Vi står för ett alternativ som bygger sin politik utifrån det gemensammas bästa. Och vi vill bygga ett Sverige man kan lita på!

     

    Vänner,

    Om jag i ett ord skulle sammanfatta vad vi idag i Sverige lider brist på – vad vi har underskott av – så skulle jag säga: Samhällsgemenskap. Och jag tror att avsaknaden av denna insikt är ett grundproblem med januaripolitiken.

    Ett fungerande samhällsbygge börjar nämligen i förståelsen att vi hör ihop. Vi kanske inte alltid gillar varandra – men vi som delar ett bostadsområde; en stad; ett land vi är inte fritt svävande atomer. Vi äger en plats tillsammans och det binder oss till varandra. Vi är just ett vi.

    Jag använder ibland begreppet samhällskontrakt. För att påminna om vad man har rätt att förvänta sig av staten. Men denna metafor kan också leda tanken fel om den tas för bokstavligt.

    Vi som delar detta land har inte skrivit kontrakt med varandra. Vi är inte statens kunder eller klienter. Vi har ett samfällt projekt – en gemenskap – inte en affärsrelation.

    När människor omfamnar denna gemenskap då blir också samhället starkare. Tillit växer. Och goda normer skapas. Normer om hur vi på bästa sätt bemöter, respekterar och lever med varandra – inte bredvid varandra.

    Normerna är med oss hela tiden och rör oss till att inte bara avstå det som lagen förbjuder – utan också göra det som moralen påbjuder.

    När Birger Ekstedt talade om behovet av mer etik i samhället. När Alf Svensson talade om ett samhälle präglat av närvärme. Och när Göran Hägglund sa att vi behöver en relationslinje – inte bara en arbetslinje. Då var det vikten av goda normer och goda värderingar som de ville stryka under.

    Det behovet finns fortsatt kvar. Det är bara så vi kan få ett samhälle där vi hjälps åt. Ett samhälle som blir ljusare och varmare. Och där livet är lite lättare att leva.

     

    Hur når vi då dit? Hur kan vi bidra till uppbyggandet av goda normer och tillit? Hur stärker vi vår samhällsgemenskap? Svarets kärna menar jag finns i den slogan vi gick till val på förra året. Vi måste skapa ett Sverige man kan lita på.

    Det absolut första vi måste göra är att se till så att staten löser sina uppgifter. För vad händer när staten inte kan garantera tryggheten eller välfärden? Jo, människor måste kompensera. Man börjar ändra i sina liv och ta andra beslut ”utifall att”. Tilliten avtar. Människors praktiska frihet minskar. Man tar beslut som kan vara logiska för en själv men som i grunden är ineffektiva eller till och med sliter på samhället.

    Låt mig ta ett exempel. Småbarnspappan Johan i Upplands-Bro gick emellan när ett ungdomsgäng gav sig på en kvinna vid ett valborgsfirande. Han visade civilkurage och för detta slogs han till marken och mottog en skur av sparkar och slag.

    Men trots att det fanns hundratals personer i närheten så var det inte en enda som var beredd att vittna. De var rädda för vad som skulle komma att hända med dem. För att de inte litade på att vi – vår stat – kunde skydda dem. Varje sådan händelse gör att vår samhällsgemenskap krymper. Att vi drar oss inåt.

    Den utvecklingen måste brytas och den kan bara brytas genom att samhället blir starkare än gängen. Genom fler poliser som löser brott. Genom att gängledarna fängslas. Och spiralen av rädsla bryts. Vi ska kunna lita på att polisen kommer om vi ringer. Vi ska kunna lita på Sverige.

    Men det är inte svårt att förstå varför en del tvivlar. Tänk bara på situationen i Malmö. Denna stad har all potential att vara ett tillväxtnav – med närheten till Köpenhamn och kontinenten – men är istället en plats som människor lämnar av rädsla för skjutningar och sprängningar.

    I veckan kunde man i Expressen läsa om hur barnfamiljer börjat möblera om i sina lägenheter. Flyttat barnens sängar. Så att de inte ska sova nära en fasad om en bomb skulle explodera. Så att de inte träffas om glassplitter river genom luften.

    Enligt nationella bombskyddet är situationen i Malmö nu jämförbar med hur det var i Baskien under ETA:s värsta terrortid.

    Att få slut på våldet skulle vara högsta prioritet för en ny regering. Inte värnskatten, inte arbetsrätten, inte miljöpartistiska gottepåsar eller prestigeprojekt. Utan att återskapa tryggheten – för alla. I hela Sverige.

     

    Och vänner. Vet ni vad. Ibland måste staten plocka av sig silkesvantarna. De sex islamister som bedömts vara ett hot mot rikets säkerhet kan man bara inte släppas på fri fot.

    Kom inte och säga att det inte finns något att göra. Låt oss stresstesta hur länge de kan hållas i förvar. Och låt oss använda tiden för att säkra garantier – så att vi sen kan utvisa dem.

    Den som hotar rikets säkerhet kan inte tillåtas verka fritt. Vi ska kunna lita på att staten skyddar oss.

     

    Vänner,

    Även vårdköerna tär på tilliten och samhällsgemenskapen. Men det sker mer i det tysta. Människor som hela livet förlitat sig på att staten tar sitt ansvar märker att när de behöver hjälpen som mest då står de ensamma.

    Jag pratade med en vän för en tid sedan. En man – en trebarnspappa – som fått en svår sjukdom. Och vårt samtal har stannat kvar hos mig. Hur utlämnad man är.

    Han är alltså nyopererad. Men får komplikationer. Han börjar få jobbigt att andas. Han kan inte äta. Han ringer sjukhuset gång på gång. Ber om hjälp. Allt mer desperat. Men de säger bara: ”Du måste förstå. Det är höstlov. Det finns ingen läkare här.” Dag fyra åker de in till akuten.

    Vi ska kunna lita på att välfärden fungerar. Att vi får vård i tid. Vi ska inte behöva vänta i månader med smärta och oro. Ingen ska behöva dö i en vårdkö. Staten ska lösa sin uppgift. Annars fallerar tilliten till samhället. Vi ska kunna lita på välfärden.

     

    Vänner,

    Sverige är i en situation där mycket av politiken kommer att handla om här och nu. Men vi kristdemokrater vet också betydelsen av det förebyggande och det samhällsbyggande.

    Staten kan lösa sina uppgifter – men staten kan inte lösa alla uppgifter. Samhället bygger vi tillsammans och familjen är samhällets minsta byggsten.

    Den utgångspunkten borde vara självklar för alla partier – men så är det inte. Det var inte allt för länge sedan en kvinnlig liberal – jag ska inte säga vem – påstod att en förälder aldrig kan ersätta en utbildad pedagog. Smaka på den. En förälder skulle aldrig kunna ersätta en utbildad pedagog.

    Den attityden märks av inte minst inom skolan. I flera decennier har vi haft en utveckling där föräldrarollen förminskats. Och det har förändrat normerna. Mammor och pappor har mer och mer förskjutits in i rollen som kunder. Som om de köpte barnuppfostran och utbildning av skolan.

    Och som kund har man rätt att ställa krav. Om ett barn beter sig illa i klassrummet – då är det skolans fel. Om ett barn spelar spel istället för att göra sina läxor – då är det skolans fel. Mobbing och trakasserier – skolans fel.

    Vi har lärare som utsätts för hot, glåpord och spott från elever. Men när de ringer hem till föräldrarna får de höra: ”Okej. Och vad är din handlingsplan för att lösa detta?”.

    Nej. En pedagog kan inte ersätta en mamma eller en pappa. Föräldrarollen måste åter sättas i centrum. Och politiken måste börja backa upp rektorerna och lärarna. De ska veta att samhället – och vi politiker – har deras rygg.

    Självklart ska skolan göra sitt för att stötta föräldrar inte minst de som har de tufft. Men skolan kan inte ersätta föräldrarna. Vi måste förändra mentaliteten – stärka goda normer. Det sker inte över en natt men det är viktigt vad vi signalerar.

    När vi säger att trygga familjer är en vinst för Sverige – så är inte det ett tomt slagord. Det är en sammanfattning av vad som faktiskt sker – i lokalsamhällen, i skolor, i hela vårt land – när familjer fungerar. Samhället växer sig starkare och det blir en vinst för oss alla. Det är därför Kristdemokraterna är och alltid kommer vara ett familjeparti.

     

    Och när vi talar om normer och skolan så kan jag inte låta bli att notera att myndighetsvänstern nu i omgångar föreslagit att man ur kursplanerna ska stryka: Antiken, Bibeln, nationalsången, psalmerna och våra traditionella barnvisor.

    Hur tänker de sig då att nästa generation ska lära sig om källorna – till vår samhällsetik och rättstradition? Hur tänker de sig att kulturarvet ska förmedlas?

    Det kanske är dags att ringa Skolverket och berätta att Berlinmuren har fallit. För där verkar ju DDR fortfarande leva kvar.

    Släpper regeringen igenom detta så kommer ett vallöfte redan nu. Vi kommer riva upp det beslutet. Våra barn har rätt till sitt kulturarv.

     

    Vänner,

    På samma sätt som vi ser behovet av goda normer när det kommer till föräldrarollen – så ser vi detta behov även inom integrationspolitiken.

    Och den förväntan vi som samhälle ska ha på de som vill bygga sina liv här menar jag måste sammanfattas i orden: Bli svensk.

    Men det är inte – och får aldrig vara – en inbjudan med armbågen. Tvärtom det är en inbjudan att sätta sig ner vid vårt bord. En inbjudan att bli en del av gemenskapen. En del av vårt vi.

    Därför måste vi göra det möjligt att få lära sig svenska tidigare i integrationsprocessen och vi måste minska systemets fyrkantighet. Det måste vara lättare att kombinera SFI med barn, kombinera SFI med yrkesstudier och få förlängt etableringsprogram om man inte nått målen. Det är inte rimligt att tro att alla – oavsett bakgrund – ska lära sig ett nytt språk lika fort.

    Men vi måste också stärka goda normer genom att uppvärdera hur vi ser på vårt eget språk och vikten av att lära sig svenska. Det är därför partistyrelsen har föreslagit språktest för permanenta uppehållstillstånd och att rätten till tolk ska fasas ut för den som haft uppehållstillstånd under lång tid.

    För språket är avgörande för att vi ska kunna samspela. Dela en plats och ett land. Språket bygger broar mellan människor. Det gör att vi ser oss själva i andra och att främlingar blir till vänner.

    Dessa reformer kan låta lite tuffa. Men det är precis tvärtom. De skulle hjälpa fler att bli en del av Sverige. Det skulle bygga goda normer. Och det skulle stärka vår samhällsgemenskap. Så att Sverige blir ett land som inte bara säger välkommen hit – utan också välkommen hem.

     

    Vänner,

    På det här rikstinget kommer vi behandla en landsbygdsproposition. Det är bra för det finns en klyfta i perspektiv mellan landsbygden och storstäderna.

    Faktum är att det finns en klyfta mellan det jag kallar det svenska hjärtlandet – landsbygden och våra små och mellanstora städer – och Stockholm.

    Det handlar om synen på bostäder, infrastruktur, drivmedel, tillväxt, naturresurser och välfärden. Perspektiven skiljer sig åt för att vardagen skiljer sig åt.

    I storstäderna är problemen kring BB ofta kopplade till överbeläggningar – många barn föds samtidigt. På andra orter är problemen istället nedläggningshot på grund av för få födslar.

    I storstäderna är bostadspriserna ett givet samtalsämne därför att effekten på vardagsekonomin är så stor. I andra delar av landet är det priset på drivmedel som borrar hål i hushållsbudgeten.

    I storstäderna ställer man barnen tidigt i kö till fler skolor. I många småsamhällen skriver man under upprop för att få behålla den enda skola man har.

    Ska vi ha en politik som fungerar för hela landet – då får inte ett perspektiv bli för dominerande. Och det tycker jag Stockholmsperspektivet allt för ofta blivit. Inte minst i de stora medierna. Men det viktiga är att se att olika verkligheter samexisterar.

    Det ska också gå att leva efter landsbygdens villkor. I stora delar av landet finns det ingen efterfrågan på elscootrar och hämtmat med cykelbud. Natur, jakt, bil och jordbruk är inga livsstilsaccessoarer – det är självklara delar av vardagen.

    Och ska vår samhällsgemenskap hålla. Ska vårt vi fortsätta att vara ett vi. Då måste politiken klara av att se alla perspektiven. Inte behandla någon del av landet styvmoderligt. I hela landet ska man ska kunna lita på välfärden. I hela landet ska man ska kunna lita på Sverige.

     

    Vad är då vår position i svensk politik? Vad gör denna inriktning oss till? Kristdemokrater – självklart! Men man skulle också kunna beskriva oss som Sveriges riktiga välfärdsparti.

    Vänstern i Sverige har varit duktig på att måla upp det som så att alla till höger om mitten skulle vara emot välfärden. Det är förstås inte sant. Blickar vi ut över Europa är det tvärtom kristdemokrater som ofta varit motorn i borgerliga välfärdsbyggen.

    Men denna ingrodda bild gör att när vi nu utmanar Socialdemokraterna om sjukvården, äldrepolitiken och rättspolitiken så möter vi en del oväntade kommentarer.

    I en av morgontidningarna kunde man läsa en socialdemokrat som sa att Kd nu attackerar regeringen från vänster. För att vi lyfter vårdköerna och äldreboendebristen. Men vänstern har inte patent på välfärdsreformer. Det som gör vänstern unik är deras ständiga krav på skattehöjningar – inte intresset för välfärden.

    Som ett välfärdsparti till höger säger vi att vi klarar välfärden om vi prioriterar. Drar in på slöseri och prestigeprojekt. Som Kommunals ordförande Tobias Baudin så träffande sammanfattade saken: ”Behöver vi ett friår och en familjevecka, eller ska vi satsa på välfärden?”.

    För det är precis så motsättningen ser ut. Från staten ner till kommunal nivå. Och det är därför vi kristdemokrater runt om i landet är lite tråkiga nej-sägare. För säger man nej till prestigeprojekten – då kan sedan säga ja till välfärdssatsningar.

    Den som inte har pengar till äldreomsorg kan inte lägga pengar på äventyrsbad. Det må vara roligt med vattenrutschkanor – men det får aldrig betalas genom att äldre inte får duscha.

     

    Och nej. Jag missade inte heller när liberalernas ledare insinuerade att vi låg till vänster för att vi inte ville avskaffa värnskatten i ett svep.

    Men vårt problem med den prioriteringen var inte att man sänkte skatten. Utan att man bara sänkte den för de med allra högsta inkomsterna. Det är inte borgerlig politik – det är vänsterns nidbild av borgerlig politik.

    Vi vill också se skattesänkningar. Men när kristdemokrater sänker skatten – då riktar vi lättnaderna till de som behöver det som mest: Pensionärer, barnfamiljer och låginkomsttagare.

    Så att medelklassen växer, klyftorna minskar och landet håller samman. Sådana skattelättnader är också välfärdspolitik. Sådana skattelättnader bygger Sverige starkt. Sådana skattelättnader är politik för samhällsgemenskap.

     

    Det är inte varje riksting jag brukar citera Kommunals ordförande. Men svensk politik är under förändring.

    Kristdemokraterna är ett borgerligt parti. Men även vi nickar instämmande till delar av den folkhemsvision som en gång bar Socialdemokraterna. Vi har alltid invänt mot stelbentheten, bristen på valfrihet och de socialistiska överdrifterna – men inte mot drömmen om ett välfärdssamhälle. Men forna tiders socialdemokrater är borta.

    Förr när de reformerade tog de avstamp i verkliga samhällsproblem. Nu lanserar de reformförslag – som den hastigt påkomna familjeveckan – utifrån väljarstrategi inte samhällsbehov. Socialdemokraterna saknar idag ett bärande politiskt projekt. Filosofen Eric Hoffer uttryckte det en gång så här: ”Varje rörelse börjar som en kampanj, blir till en affärsverksamhet och degenererar så småningom till bedrägeri.”

    Arbetarrörelsens ursprungliga mål var att resa arbetarna genom att värna rätten för den som gör sin plikt. Man blev sedan till en affärsrörelse som erbjöd allt ifrån bostäder och bensin till billboard-reklam och lotter. Idag bedrar man väljare genom att under valrörelsen hota och varna för den politik man sedan gladeligen genomför – bara man får behålla ministerposterna.

    Socialdemokraterna har gått vilse. De har tappat sin kompass. De har tappat fotfästet. De behöver tid borta från Rosenbad. Låt oss hjälpa dem med det. Vårt mål är en ny regering senast 2022.

     

    Vänner,

    Låt oss säga det rakt ut – är det några som övergivits av den här regeringen så är kvinnor som arbetar i offentlig sektor. Undersköterskorna, förskolelärarna, vårdbiträdena. Vad har de fått av denna regering? Vad har en undersköterska fått av Stefan Löfven egentligen?

    Hon får ta smällen när välfärden försvagas på grund av regeringens bristande förmåga att prioritera.

    Hon har inte fått en enda krona i skattesänkning!

    Hon används som murbräcka för att driva på för förändringar i föräldraförsäkringen – som försämrar för henne – men gynnar högavlönade tjänstemän.

    Blir hon sjukskriven – och vi vet att hon tyvärr löper större risk – då är vårdköerna långa och stödet litet.

    De här kvinnorna bär den svenska välfärden. Men de är helt förbisedda av regeringen Löfven. Som om de vore osynliga. Som att man kan ta en kvinna för given.

    Men jag tror de kommer börja upptäcka att det finns de som kan erbjuda något bättre.

    Med kristdemokraternas politik skulle undersköterskan få fler kollegor. Hon skulle få mer pengar i plånboken. Hon skulle få bestämma mer över sin egen föräldraförsäkring. Vårdköerna skulle kortas. Och hon skulle få en högre pension – genom fler barnrättsår. Kristdemokraterna erbjuder ett alternativ man kan lita på.

     

    Vänner,

    Januaripartierna skördar nu vad de sått. Men varje vår sår man på nytt.

    Sveriges utveckling är inte ödesbestämd. Den är ett resultat av politiska beslut och prioriteringar.  Förändra dessa och vi kommer förändra vårt land.

    Skulle allting bli perfekt om kristdemokraterna fick bestämma? Nej, men livet skulle bli lite lättare att leva.

    Och det finns fortfarande hopp om en ny vår för Sverige.

    Det finns så många där ute som idag undrar vilket är mitt alternativ i svensk politik? Vem står upp för mig? Vem ser verkligheten? Vem ser det jag ser?

    Vem står upp för familjen som är rädd för att det är deras hus som nästa gång träffas av skotten? Vi gör det!

    Vem står upp för småbarnspappan som måste förlita sig på en vård som inte fungerar? Vi gör det!

    Vem står upp för de äldre som är oroade över att det inte finns någon plats för dem på äldreboendet? Vi gör det!

    Vem står upp för de arbetare och den medelklass som inte begär mer än möjligheten att få bygga sig ett gott liv? Vi gör det!

    Vänner – vi står upp för dem. Vi står upp för verklighetens folk.

    Tack för ordet!