• Lars Adaktusson: ”Varken onödig överstatlighet eller snäv nationalism”

    Anförande, vid Kristdemokraternas kommundagarna Karlstad, 2017-04-07

    Tack för de vänliga orden och välkomnandet – tack partivänner här i Värmland för allt arbete ni lagt ner, så att våra kommun- och landstingsdagar kan genomföras på bästa möjliga sätt. Jag vill också framföra ett tack för att Europafrågorna få plats i det fullmatade konferensprogrammet- det visar att vårt parti till skillnad från de flesta andra partier inser Europasamarbetets betydelse för vårt lands politiska utveckling. Låt mig också säga att det efter gårdagens terrordåd i Stockholm, känns som att vi idag vaknar upp till ett delvis nytt Sverige. Ett Sverige som sörjer offren för det oerhörda som skett, som riktar omtanke och värme till drabbade nära och kära. Men som också tvingas konstatera att inte heller vårt land är förskonat från terror och ondska. Inte heller vårt land är opåverkat av de krafter som i grunden hotar frihet och fred. Det här här ett dystert faktum, men det är också en uppfordrande insikt: Inför terrorn får vi aldrig vara likgiltiga, när hatet vinner terräng, då reser vi motstånd. Partivänner, när demokrati och öppenhet utmanas, då viker vi inte en tum.

    Den tidigare franske presidenten Charles de Gaulle lär ha sagt att ”politik är för viktigt för att handhas av politiker”. Ser vi ut över dagens Europa är det inte utan att de Gaulles ord tycks ha viss relevans. Den Europeiska unionen står inför allvarliga utmaningar och svåra problem – inte sällan självförvållade. I debatten om Europas framtid har vi idag ett grundläggande betraktelsesätt som ofta återkommer – som förenar de mest övertygade federalister och dem som avskyr allt vad EU står för. För båda dessa grupperingar är verkligheten svartvit. I federalisternas visioner finns ingen framtid för det europeiska samarbetet om inte mer av makt och beslutsfattande överförs till Bryssel. Ekonomin rasar samman utan beskattningsrätt och gemensam finanspolitik, välfärdssystemen upphör att fungera utan en social pelare och Europas säkerhet äventyras utan en EU-arme. I de EU-fientligas föreställningar saknar Sverige och övriga medlemsländer en framtid som självständiga nationer. Likt Sovjetimperiets satellitstater kommer nationella regeringar inom kort att tvingas lyda diktat från en makthungrig nomenklatura – bortom medborgarnas insyn och inflytande. Två högljudda grupperingar, två alternativ – superstaten EU eller inget EU alls. Mycket kan sägas när det gäller spänningsfältet mellan nationalstat och överstatlighet. Men i en polariserad debatt där överstatligheten antingen är fullständigt problemfri, alternativt roten till allt ont, försvinner ett väsentligt perspektiv: Det faktum att vår tid är fylld av problem och samhällsutmaningar som inget land – ingen enskild nation – klarar att hantera på egen hand.

    Vad är då Kristdemokraternas bidrag till den pågående debatten om Europas framtid? Hur ser vårt politiska alternativ ut, till den verklighetsfrånvända federalismen och den nedbrytande EU-fientligheten?

    Får jag ta er med några år tillbaka i tiden, till 1957. Till ett Europa där stämningarna var allt annat än hoppfulla och optimistiska. Maten ransonerades, sjukvården var bristfällig, de sociala trygghetssystemen var begränsade och fattigdomen utbredd. Många länder befann sig under ockupation. Den järnridå som Winston Churchill talat om redan 1946 var ett obönhörligt faktum – liksom hotet från ett aggressivt Sovjetunionen. De första stegen mot ett europeiskt samarbete hade tagits några år tidigare av de kristdemokratiska statsmännen Konrad Adenauer, Robert Schuman, och Alcide de Gasperi. Europeiska kol- och stålgemenskapen hade inletts 1952. Men ambitionen om fördjupat europeiskt samarbete, omfamnades inte av alla. Oron för att överstatliga strukturer skulle inskränka det nationella självbestämmandet var ständigt närvarande – och ledde till politiska låsningar.

    Två yttre händelser 1956, förändrade den politiska dynamiken: För det första, den sovjetiska invasionen i Ungern som krossade en begynnande demokratirörelse. För det andra, Suezkrisen som allvarligt kom att hota Europas energiförsörjning. Medan Kol- och stålgemenskapen framför allt var resultatet av en förståelse för att ömsesidighet mellan länder är fredsskapande – så växte nu insikten om nödvändigheten av en djupare politisk samverkan. Externa hot mot säkerhet och energiförsörjning möttes med gemensamma åtgärder – med ett samarbete som inte minst tryggade de egna nationernas självständighet.

    För två veckor sedan högtidlighöll vi 60-årsdagen av Romfördragets undertecknande den i mars 1957. Romfördraget lade grunden till den tullfrihet och det ekonomiska samarbete som vi sedan länge tar för givet i Europa. Ett ekonomiskt samarbete som gett oss den inre marknaden, som gjort Europa till ett av världens mest attraktiva områden för företagande och affärer. Utgångspunkt för det unga europeiska samarbetet för 60 år sedan var tre olika områden – mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och ekonomisk integration. I dessa tider av förenkling och polarisering finns det all anledning att reflektera över detta – över det arv kristdemokratin förvaltar och försvarar. Mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och ekonomisk integration.

    Någon har sagt att en politiker gör teorier av politiken – en statsman gör politik av teorierna. Den process som förra våren ledde fram till det brittiska beslutet att lämna EU var motsatsen till det statsmannaskap som resulterade i Romfördraget. Premiärministern David Cameron såg till egenintresset att hålla ihop ett splittrat parti – och pantsatte hela sin nations förhållande till Europa. Ledande politiker som kampanjade för ett EU-utträde talade om att de framgångar som uppnåtts inom ramen för Europasamarbetet, var självklara även fortsättningsvis.De förklarade att: “Absolut ingen vill äventyra Storbritanniens plats i den inre marknaden”. Uttalandena gjordes för att stilla den befogade oro som fanns bland stora väljargrupper när det gäller de ekonomiska konsekvenserna av ett brittiskt EU-utträde. För även om det sällan framkommer i den kavata argumentationen så är motståndarna till EU djupt medvetna om de enastående effekter som den ekonomiska integrationen har, och har haft, för företagande och jobb. När Storbritannien lämnar unionen så lämnar landet också den inre marknaden – priset i termer av ekonomisk tillväxt och välfärd blir betydande. Samtidigt är det brittiska utträdet en allvarlig påminnelse om vad som väntar Europa om EU-fientlighet och alternativa fakta skördar nya framgångar. Om arvet från Romfördragets upphovsmän förskingras.

    I debatten om EU:s framtid står Kristdemokraterna för ett ledarskap som erkänner EU:s historiska betydelse, som ser allt det som krävts för att bygga stabilitet och fred i vår del av världen. Och som inser hur lite som krävs för att omintetgöra det som vi tillsammans har uppnått.

    ”Europas öde är varje europeisk stats öde”. Orden yttrades av den dåvarande tyske förbundskanslern Konrad Adenauer. Vid sidan av arvet från Romfördraget och det ansvarsfulla ledarskapet – formulerar Adenauer en central del i Kristdemokraternas syn på europasamarbetets framtid. Inget europeiskt lands öde kan frikopplas från det samlade Europas öde. Europa är fria och självständiga stater – och samtidigt en sammanhållen enhet.

    Konrad Adenauer sade: ”Vi lever alla under samma himmel, men vi har inte samma horisont”. Gemensamhet och samhörighet – utifrån skilda utgångspunkter. I Europaparlamentet talar vi om ett ”samarbete med respekt för olikheten”. Respekt för skiftande historia och traditioner – respekt för att politiskt beslutsfattande inte alltid och med automatik hör hemma på europeisk nivå.

    Med Maastrichtfördraget från 1992 blev subsidiaritetsprincipen en bärande del av Europasamarbetet. Denna kristdemokratiska princip som säger att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt – eller på lägsta ändamålsenliga nivå, som vårt principprogram säger. I Europavalrörelsen 2014 lyfte vi fram just subsidiariteten genom att tala om ”Rätt agenda i Bryssel” – ett uttryck som väljarna gillade, men som Sveriges Television och Göran Greider, ogillade. Vilket vi tackar för. Den bästa uppmärksamheten kan, som bekant, vara den som man inte betalar för.

    Kristdemokraternas och min ambition med kampanjen om ”Rätt agenda i Bryssel”, var att poängtera vikten av att EU ägnar sig åt de stora utmaningarna. Och att politisk beslutsmakt generellt ska ligga så nära medborgarna som möjligt. Politiska förslag ska självfallet värderas utifrån innehållet i sak – men också utifrån den politiska beslutsnivå där de hör hemma. Samtidigt är det viktigt att säga att subsidiaritet inte är synonymt med decentralisering. Med subsidiaritetsprincipen följer en insikt att politiskt beslutsfattande i vissa sammanhang faktiskt behöver flyttas uppåt. Vi kristdemokrater tar ofta strid mot de krafter som ser överföringen av makt till EU-institutionerna som svaret på alla frågor. Men vi erkänner också att det finns frågor som till sin natur är gränsöverskridande, som bara kan lösas genom överstatlighet och internationellt samarbete. I detta ligger en viktig del av det kristdemokratiska alternativet till såväl federalismen som EU-fientligheten.

    Partivänner, Det är ingen tvekan om att Europasamarbetet just nu prövas i grunden. Det gäller även på utrikespolitikens område. I den situation av osäkerhet och oro som vi befinner oss, behövs en politik som med Konrad Adenauers ord utgår från att … ”Europas öde är varje europeisk stats öde”. Inom EU har varje medlemsstat en fördragsfäst skyldighet att verka för den gemensamma europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken. Bakgrunden är att det bara är när EU talar med en röst som vi har möjlighet att göra skillnad. En gemensam europeisk utrikespolitik kan med tyngd ställa krav på länder som kränker mänskliga rättigheter – ett enat Europa kan med trovärdighet vara en part i förhandlingar och arbeta konfliktförebyggande.

    Dessvärre har Sverige en regering som verkar i en annan riktning. En regering som från första början valde att gå fram på egen hand – med ett villkorslöst erkännande av en palestinsk stat. Andra länder skulle följa efter sade man – att det handlade om en fråga som måste lösas mellan de berörda parterna ansågs ovidkommande – den svenska regeringens agerande skulle starta en dominoeffekt. Idag vet vi hur det gick; ingen annan regering har följt det svenska exemplet. Relationerna till Israel är körda i botten och av EU:s 28 medlemsländer är Sverige det enda land som har en utrikesminister som är persona non grata – i Mellanösterns enda demokrati. Sverige behöver en ny värderingsbaserad utrikespolitik. Som om debaclet med erkännandet av en palestinsk stat inte vore nog – så har vänsterregeringen lanserat vårt land som en ”oberoende röst” i utrikespolitiken. Med den beryktade kampanjen för en plats i FN:s säkerhetsråd förflyttades den centrala arenan för utrikespolitiken – från Europeiska unionen till det av vetorätten handlingsförlamade FN. En ”oberoende röst”, hette det. Som om enbart Sverige, av alla EU:s 28 medlemsländer, är fritt och har förmågan att föra en fungerande utrikespolitik. Idag vet vi hur det gick; i mötet med verkligheten sprack den grandiosa självbilden.

    + Statsministern åkte till Saudiarabien, men förmådde inte svara på frågan om det land han besökte är en diktatur.

    + Utrikesministern jämförde den iranska diktaturens kvinnoförnedrande krav på slöja – med traditionen att ha kippa i en synagoga.

    + I riksdagen vägrade Socialdemokraterna att erkänna Islamiska statens folkmord påassyrier/syrianer/kaldeer och jezider.

    Den svenska socialdemokratin har valt bort den gemensamma europeiska utrikespolitiken – och det får konsekvenser. I umgänget med världens diktaturer blottläggs den egna oförmågan, men också bristen på värderingar och politisk substans. Inte sällan har det funnits ett partipolitiskt samförstånd i svensk utrikespolitik, det är positivt och ska välkomnas. Men traditionellt samförstånd får inte hindra att Kristdemokraterna säger ifrån när Sverige har en regering som inte skiljer på demokrati och diktatur – som äventyrar vårt lands förhållande till EU.

    Partivänner, det är hög tid att ta strid om utrikespolitiken. Migration är till sin natur gränsöverskridande – och en angelägenhet för Europeiska unionen. Men att föreställa sig en gemensam europeisk flyktingpolitik är inte det lättaste när krismötena om det som kallas migrationskrisen avlöser varandra. Bakgrunden känner vi till:

    + 65 miljoner människor i världen befinner sig på flykt.

    + Dublinförordningen om att registrera flyktingar i första asylland följs inte.

    + Ensidiga beslut fattas i EU:s medlemsländer om att stänga gränser.

    + Och den tillfälliga omfördelning av flyktingar som medlemsländernas regeringar har enats om, genomförs inte.

    Istället lutar sig EU mot ett samarbetsavtal med Turkiet. Försök att få till stånd en liknande överenskommelse med Libyen pågår. Att EU:s stats- och regeringschefer gör allt för att i hanteringen av flyktingfrågan söka stöd hos auktoritära och minst sagt instabila länder beror inte på att detta är den bästa och för framtiden mest hållbara lösningen. Det är konsekvensen av att det saknas en fungerande gemensam europeisk flyktingpolitik. Ändå är det inget omöjligt eller ouppnåeligt som krävs för att EU humanitärt ska kunna hantera flyktingsituationen. Det som krävs är lagliga och säkra vägar in i Europa, en permanent omfördelningsmekanism mellan EU:s samtliga medlemsländer och en fungerande kontroll av EU:s yttre gränser. För detta behövs mer, inte mindre, samarbete. För detta behövs mer, inte mindre politisk vilja och ledarskap. För detta behövs mer, inte mindre, solidaritet med de mest utsatta. Europaprojektets värderingsmässiga fundament är det gemensamma synsättet att varje människa är unik och har ett okränkbart värde. Utifrån detta bekänner vi oss till en människosyn som sätter medmänsklighet framför egennytta. Klarar inte det samlade Europa att hantera flyktingsituationen hotas den värderingsmässiga grunden, unionen kan med rätta ifrågasättas. Åtskilliga av de medlemsländer som idag vägrar ta ansvar, visa solidaritet och öppna för flyktinginvandring är själva mottagare av omfattande ekonomiskt stöd från EU och dess strukturfonder. De här länderna är föremål för EU-medlemmarnas ömsesidiga solidaritet, men väljer att inte själva medverka till den solidariteten. Mot bakgrund av detta, mot bakgrund av EU:s gemensamma värderingsmässiga grund är det viktigtatt tala klarspråk – beskedet till de länder som sviker i flyktingpolitiken måste vara tydligt: Antingen är ni med och tar ansvar i en för Europa historiskt allvarlig utmaning – eller också måste vi från svenskt håll väsentligt minska våra bidrag till EU:s strukturfonder.

    Partivänner, Låt mig till avslutningsvis säga något om Mellanöstern och EU:s arbete och ansvar för efterlevnaden av religionsfriheten. FN: särskilda sändebud för religionsfrihet heter Heiner Bielefeldt – han har sagt att: ”Mänskliga rättigheter utan dimensionen av religionsfrihet saknar mening”. Samtidigt är det ett dystert faktum att över hälften av världens befolkning idag lever i länder där religionsfriheten är mer eller mindre beskuren. Där människor inte enbart hindras från att utöva sin religion – utan också trakasseras, förföljs eller avrättas av den enda anledningen att de har en tro. Mellanöstern är en av de regioner där förföljelsen är som värst. Jag har själv sett hur det ser ut under ett stort antal besök i regionen de senaste åren – senast för några månader sedan när mina medarbetare och jag var i Syrien och Libanon. I ett litet kvavt rum i Beirut mötte vi de mest hjärtskärande vittnesmål om övergreppen mot kristna i Mellanöstern. Tolvårige Nazer från norra Irak var en av dem som berättade. Med sorg och vemod i rösten talade han om tunga upplevelser under sitt korta liv. Han berättade om förföljelse mot den egna familjen, om hur hans pappa vid två tillfällen kidnappats av islamister, om en dramatisk flykt till Libanon – och om en ny tillvaro i ett flyktingläger präglad av misär och osäkerhet för framtiden. Efter Nazer mötte vi andra flyktingar – människor som väntat i timmar på att få dela med sig av sina berättelser – för att vi i omvärlden ska veta. Vi lyssnade till deras vittnesmål. Om försvunna anhöriga, dödade vänner, våldtäkter, kidnappningar, förslavning. Emellanåt sägs det att Mellanösterns kristna i formell mening inte är utsatta för folkmord därför att de kan undgå förföljelse genom att betala en straffskatt. Det vi hörde i offrens berättelser var något helt annat. Utan undantag handlade det om kristna som genom kidnappningar eller skriftliga hot tvingats välja mellan att konvertera till islam eller dö. Islamiska statens och andra jihadisters systematiska förföljelse och närmast obeskrivliga övergrepp mot olika etnoreligiösa grupper, kommer inte att upphöra av sig självt. Det centrala just nu, för att säkerställa framtiden för kristna i Mellanöstern, är att förmå FN:s säkerhetsråd att erkänna folkmordet. Men vid sidan av arbetet för ett folkrättsligt bindande erkännande, så måste de politiska rättigheterna för det som är Iraks ursprungsbefolkningar säkras. Efter att Europaparlamentet förra våren erkände det pågående folkmordet, fick jag i höstas stöd för en uppföljande resolution om EU:s ansvar i den situation som råder. I resolutionen ställer sig Europaparlamentet bakom en politisk lösning som bygger på självstyre för kristna och andra grupper som i århundraden levt i området kring Nineveslätten i norra Irak. I kombination med säkerhetsåtgärder och hjälp till återuppbyggnad skulle ett självstyre skapa hopp för framtiden – tusentals som tvingats lämna sina hem och sin historiska hembygd skulle få möjlighet att återvända. Vilket i förlängningen skulle kunna säkerställa framtiden för kristenheten i regionen. I arbetet för att detta ska bli verklighet krävs uthållighet och politisk vilja från inblandade parter – i och utanför Irak. EU-kommissionen och EU:s medlemsländer måste använda allt sitt utrikespolitiska inflytande. När EU talar med en röst finns möjligheten att göra skillnad – för efterlevnaden av mänskliga rättigheter, för folkmordets offer i Mellanöstern.

    Kära vänner, I den svenska politiska kontexten har vi som parti stora uppgifter framför oss. Vi ska bidra till ett fungerande allianssamarbete, till maktskifte i många kommuner och landsting – och till en ny regering som kan ta ut en ny kurs för Sverige. Även i debatten om Europeiska unionens framtid, i perspektivet av växande populism och hot mot vår säkerhet har kristdemokratin som Europas viktigaste politiska rörelse en nyckelfunktion. I det vägskäl som EU befinner sig är det kristdemokratin som klargör att det varken är den onödiga överstatligheten eller den snäva nationalismen som förmår att överbrygga förtroendeklyftan mellan beslutsfattare och medborgare. Det är i kristdemokratins värderingar och hävdande av människovärdet som lösningarna måste sökas på dagens och framtidens utmaningar: Flyktingsituationen, brotten mot mänskliga rättigheter, inkluderingen av nya medlemsstater, klimatfrågan, kampen mot terrorism och organiserad brottslighet.

    Till detta vill och kan Kristdemokraterna bidra. Konstruktivt ifrågasättande går att kombinera med visionen om en stark, konkurrenskraftig och framtidsinriktad union. Det är vårt kristdemokratiska alternativ – vårt bidrag till framtidens europeiska samarbete.

    Tack för att ni har lyssnat.