• Jakob Forssmed: Nu fortsätter vi arbetet tillsammans!

    Tal Jakob Forssmed på KDs Kommun- och Landstingsdagar i Karlstad 2017

    Igår utfördes en attack på vårt samhälle. Fyra döda. Mördade. Våra tankar är med deras anhöriga. Men alla är vi drabbade. En attack på våra värden. Vårt sätt att leva. Och det är fasansfullt. Berlin, Bagdad, Bryssel, Haifa, London, St Petersburg, Oslo, Boston, Garissa, Lahore. Dåd som drabbat oskyldiga av olika ursprung, etnicitet och religion. Nu fogar vi Stockholm till den listan. Vårt Stockholm. Det som vi fruktat kom över oss.

    Men när ondskans makt manifesteras. Då har vi också sett vårt samhälles svar. Då har vi sett poliser, räddningstjänst, sjukvård göra heroiska – men också välövade och förberedda – insatser. När mörkret sänkt sig. Då har människor öppnat sina hem. Kontor blivit värmestugor. Kyrkor öppnat portarna för tröst. Frivilliga skjutsat frusna barn hem till sina föräldrar. Det har inte varit mig och mitt. Det har varit vi och vårt. Alla dessa som stod upp mot det blinda hatet med hjälpsamhet och kärlek. Som en tidning skrev idag: många gick och la sig med större hopp om mänskligheten än när de vaknade igår. Det var vårt samhälles svar!

    Vi ska aldrig någonsin låta terroristerna vinna. Vi ska möta deras vilja att kuva oss i rädsla med mod, och beslutsamhet. Det är en ojämn kamp mot dem som inte har någon respekt ens för sina egna liv. Men vi ska bekämpa dem med alla tillgängliga medel. Vi ska bekämpa deras förvridna världsbild och den förödelse som följer i dess spår. Terroristerna vill hat. Och de vill att vi ska hata. Vi ska inte låta dem vinna. Vi ska övervinna det onda med det goda.

    ***

    Kära vänner, partibröder och partisystrar. Mitt i allt detta har vi haft fina dagar tillsammans. Se er omkring. Även om du sitter som ensam kristdemokrat i fullmäktige på måndag, så står du inte ensam. Du är buren av något större.

    Hoppas alla sett utställningen med bilder från vår tidningshistoria. Många av personerna känns igen. Gemensamt för alla dessa personer är att de var och är burna av något större. Burna av en idé. Idéburen – vilket vackert ord! Lewi Pethrus, Birger Ekstedt, Bertil Carlsson. De förstod att uppgiften var svår. Kanske undrade de, när motvinden blåste som hårdast, om de någonsin skulle lyckas. Men något fick dem att orka. Det var idén att det goda samhället bärs upp av kristen etik och människosyn.

    Visst – även andra partier har förstås idéer. Vilhelm Moberg hävdade exempelvis tidigt att Socialdemokraterna är ett idéparti. Med två idéer: att ta makten och att behålla den. Så skulle förstås aldrig vi beskriva sossarna.

    *

    Vårt partis pionjärer sökte inte poster och positioner för maktens egen skull. Och de var inga populister. De bar en idé. De lät sig bäras av en idé. De kämpade för solidaritet, gemenskap, människovärde, frihet. De delade kampen med den kristdemokratiska rörelse som växte ur såren från världskrigen. Det kan vara värt att påminnas om idag när populister och auktoritära ledare fått ny luft under sina unkna vingar.

    Vi har rest oss förr. I Sverige. I Europa. De universella värden vi vill främja återkommer med styrka. Om vi håller fast vid dem. Om vi kämpar för dem. Såhär skriver vår partifamilj EPP i sitt principprogram från 1992. ”Som kristdemokratiskt men icke-konfessionellt parti är EPP ett värdeorienterat parti. Om det avvisar, glömmer, negligerar eller urvattnar sina grundvärderingar kommer EPP inte vara mer än ett instrument för makt utan själ och framtid.”

    Mina vänner, låt oss hjälpa varandra från att bli ett instrument för makt utan själ och framtid.

    *

    Ja, vi lever i en svår tid. Men skulle tanken om solidaritet vara förlegad? Har samhällsgemenskap slutat vara botemedel mot polarisering? Hade människovärdesprincipen ett bäst-före-datum runt 2015? Verkar det troligt att starka familjer och ett levande civilsamhälle inte längre behövs?

    Nej.

    Vi vet att när murarna reses. När grupp ställs mot grupp. Då behövs vår etik. Lika mycket som någonsin. Och tillvaron är inte ödesbestämd, mina vänner! Inte för världen. Inte för vårt samhälle. Inte för vårt parti! Vi är engagerade i politiken för att tillvaron går att förändra. Glöm aldrig det.

    *

    För ett par dagar sedan ringde en av partiets pionjärer mig. Hon ville tacka för att jag i SVT:s Agenda argumenterat mot regeringen och för barn rätt att få återförenas med sina föräldrar. Herrmy Nenckert från Värnamo. 94 år. Hon tackade mig. Det var förstås jag som skulle tacka henne. För det är på hennes pionjäraxlar jag står – idéburen – i mitt försök att peka på det fullständigt orimliga och ovärdiga i att skilja små barn från deras föräldrar.

    För så är det: Familjer på flykt. Splittrade av kriget och nu hållna isär – av våra lagar. Det spelar roll: Agenda visade ett reportage om den syriske flyktingen Anas som hade fått vänta länge på familjen. Men när de kom, sa Anas, förändrades hela livet. Han bytte den tärande ångesten över barnens situation, mot drivkraften att lära sig svenska och få ett arbete. Familjen gick från att överleva till att leva.

    Själv hade jag samma kväll nattat min son som fyllde 8 år på dagen för Agendadebatten. Att få natta sina barn. Att få trösta dem när de har mardrömmar. Att tillrättavisa dem när de gör fel. Detta förnekar vi nu flyende människor med lagar, och regler och praktiska hinder. Jag tycker att det är ynkedom.

    *

    Andra partier förstår inte familjens betydelse. I vår tid är denna oförståelse ytterst allvarlig. För förstår man inte – ja då kan man behandla familjen hur som helst: Förneka barns rätt till sina föräldrar. Förhindra föräldrar att välja barnomsorg. Förhäva sig så till den grad att man tror sig veta bättre än föräldrarna.

    Det är allvarligt. För familjen är inte vad som helst! Familjen och civilsamhället är vår viktigaste motkraft när samhället polariseras och populism- från höger och vänster – fyller våra flöden. När risken ökar att vi ser på varandra allt mer i svart eller vitt. Då växer hårdheten. Då kan ”godhet” plötsligt användas som skällsord. Då kan den som är svag få skylla sig själv och den som är stark få göra som den vill.

    Vill vi stoppa polarisering och hat från att spridas i samhällets kapillärer så finns det motgift. För i civilsamhällets familjer, föreningar och församlingar möter vi varandra och blir trygga. Där föds inte rädsla och hat, utan framtidstro. I familjen lär vi oss att älska mer och hata mindre. I familjen lär vi oss att tala sant och inte ta oss fram med lögner. I föreningar och församlingar lär vi oss att alla är svaga ibland. Att det finns förlåtelse för den som vill göra bättre. I familjer som fungerar och har tid älskas vi villkorslöst. För att vi är. Inte för vad vi presterar eller hur vi ser ut.

    Men för många barn är inte kärlek alls något villkorslöst idag. Det har reducerats till något som mäts i antalet likes eller prissätts med märket på tröjan. För många barn är det sista de hör på kvällen inte föräldrarnas ord ”jag älskar dig”. Istället läser de ett hatfullt meddelande på telefonen: ”hur kan man vara så ful som du är”. Vad gör det med ett barn? Och vad gör det med barnet som skriver?

    Den ångest och psykiska ohälsa som nu drabbar barn måste motas med vård- och omsorgssatsningar. Men det kommer inte vara tillräckligt. Det krävs en politik som ger föräldrar stöd och familjer tid och ro. Så att de orkar. Det krävs en politik för ett starkt civilsamhälle så att samhällsväven kan tvinnas stark runt våra barn. Och det är plågsamt tydligt att inget annat parti kommer ta strid för den politiken, om inte vi gör det.

    Vänner, för det krävs ett starkt kristdemokratiskt parti!

    *

    Partivänner, Vi är – vi måste vara – kraften för att vården och omsorgen ska finnas där för alla som är på en plats i livet där de behöver den. Hur många här inne känner till att Cancerfonden i praktiken ställt sig bakom vårt krav att förstatliga den avancerade sjukhusvården? Inte fler. Och då är ni ändå politiskt överintresserade personer. Hur många väljare tror ni då känner till att vi vill detta? Så att det inte längre ska vara livsavgörande att du råkar bo i rätt landsting när du blir sjuk!

    Hur många väljare tror ni vet att vi vill radera ut skillnaden i skatt mellan löntagare och pensionärer? Hur många väljare som oroas över sin åldrande mamma vet att vi kräver äldreboendegaranti? Hur många väljare känner till att vi vill ha 30.000 poliser. Så att den som begår brott faktiskt löper stor risk att åka fast? Hur många väljare känner till våra förslag om introduktionsanställningar, extra jobbskatteavdrag och yrkesutbildning för att alla ska få chans att jobba 100% av sin förmåga!

    Ska vi hjälpas åt att göra det känt?

    *

    Och för den väljare som inte tror att vi kan klara det: hälsa dem att det är samma parti som avskaffade den nyckfulla fastighetsskatten. Samma parti som införde värdighetsgaranti och valfrihet i äldreomsorgen. Samma parti som stoppade kommunerna från att skilja på äldre par som ville leva tillsammans, även när den ena behövde omsorg. Hälsa dem att det är samma parti som halverade vårdköerna. Samma parti som såg till att Sverige satsade mer än någonsin för medmänniskor i nöd. Och som var garanten för familjernas frihet. Det är DITT parti!

    *

    Hörrni, en del har räknat ut oss. Som man räknade ut Liverpool i Champions League-finalen i fotboll 2005. Mästarturneringen för klubblag. Lika stort som ett riksdagsval inom fotbollen, om man säger så. Underläge 0-3 i halvlek mot italienska Milan. Näppeligen segertippade under säsongen och uträknade nu. Men det är då det händer. Liverpools medresta supporters börjar sjunga: ”You never walk alone” Och de sjunger under hela halvtidspausen. De sjunger så högt att spelarna hör det i omklädningsrummet. När Liverpools lag kommer ut på fotbollsplanen igen är det ett nytt lag. 3 mål inom mindre 10 minuter. Sedan vinner Liverpool matchen. Har ni hört! Hade Liverpools fans valt att gå hem i pausen, vad hade då funnits kvar? Ni förstår vart jag vill komma. Ett lag vinner tillsammans.

    Ett lag förlorar tillsammans. Det som händer på planen spelar roll. Men det som händer på läktaren kan vara avgörande.

    *

    För kära vänner. När vi står där på valdagen då ska vi se varandra i ögonen och säga: vi gjorde det tillsammans. Och vi gjorde det inte för vår egen skull. Vi gjorde det för att bygga ett samhälle där vi alltmer sällan hör frågan: ”vad tjänar jag på det här” men desto oftare: ”vad kan jag göra för dig”. Ett samhälle med frihet, utan egoism. Och solidaritet, utan socialism.

    Mina vänner, Vi är inte ensamma, utan starka tillsammans. Våra idéer bär oss fortfarande. Och vi ska kämpa för dem hela vägen. Nu fortsätter vi det arbetet tillsammans!”