• ”EU:s problem löses inte med mer överstatlighet”

    Genom att driva på för EU:s så kallade sociala pelare och mer överstatlighet riskerar regeringen att bidra till att öka klyftan mellan EU:s beslutsfattare och medlemsländernas befolkningar. Det skriver Lars Adaktusson i Dagens samhälle.

    På onsdagen väntas EU-kommissionen presentera sina konkreta förslag inom ramen för det som kallas en europeisk pelare för sociala rättigheter. Genomfört är detta den mest omfattande maktöverföringen till Bryssel på många år och flera centrala politikområden är direkt berörda. Det handlar om arbetsmarknadspolitik, socialförsäkringsfrågor och familjepolitik för att nämna några exempel.

    I tidigare dokument om den sociala pelaren har EU-kommissionen pekat ut ett 20-tal områden inom ramen för medlemsländernas välfärdssystem som anses vara i behov av ny överstatlig reglering. Den tyska dagstidningen Die Welt avslöjade i helgen att skarpa förslag om ny EU-lagstiftning på föräldraförsäkringsområdet är en del av det som kommer att presenteras. Det rör bland annat reglering av föräldrars rätt till deltid.

    Mycket tyder på att Sverige redan uppfyller de nya minimikrav som kommissionen kommer att lansera. Ändå är kommissionens viljeriktning kontraproduktiv för såväl Sverige som övriga Europa. Förtroendeklyftan mellan EU:s beslutsfattare och medlemsländernas befolkningar överbryggas nämligen inte genom ny grandios överstatlighet. Det sker genom att effektivare ta sig an de stora och genomgripande problem som det europeiska samarbetet står inför i dag.

    Att kommissionen i en för EU svår tid lägger arbete och energi på att öka EU:s inflytande inom områden som i grunden är nationell kompetens är djupt problematiskt. I sig visar detta att medborgarnas berättigade oro på en rad områden inte tas på allvar och att kommissionen nöjer sig med att hantera dagens problem, inte lösa dem.

    Sällan, om ens någon gång tidigare, har EU-samarbetet plågats av så många olösta utmaningar som i dag. Den historiskt allvarliga flyktingsituationen är det tydligaste exemplet på EU-ländernas oförmåga att komma överens, men långt ifrån det enda. Samma oförmåga har varit tydlig när det gäller klimatpolitiken, utrikespolitiken samt kampen mot terrorism och organiserad brottslighet.  Även när det gäller den ekonomiska politiken, med efterlevnaden av konvergensregler och behovet av en effektivare inre marknad, går meningarna isär bland medlemsländerna.

    Till detta ska läggas att EU-kommissionens presentation av den sociala pelaren sker vid en illa vald tidpunkt. Förslagen om ny omfattande maktöverföring till EU:s beslutsfattare i Bryssel kommer mitt emellan de båda omgångarna i det franska presidentvalet – ett presidentval där EU-fientligheten i Marine Le Pens gestalt firar stora triumfer.

    Liknande populism förekommer som bekant även i en stor del av EU:s övriga medlemsländer. Även i Sverige märks EU-motståndet, en opinionsmätning från början av februari visar att över 40 procent av de tillfrågade vill se en ny folkomröstning om det svenska EU-medlemskapet.

    Det är uppenbart att stora medborgargrupper i dag känner frustration över medlemsländernas oförmåga att enas om effektiva gemensamma lösningar. I sig utgör detta en förtroendekris för Europasamarbetet som riskerar att följa med in i framtiden.

    Viktiga frågeställningar om hur EU ska organiseras framöver och hur samarbetet bör reformeras och effektiviseras har präglat dagordningen i Bryssel sedan folkomröstningen i Storbritannien i somras. Från Kristdemokraternas sida har vi varit tydliga med att vi vill värna den Europeiska unionen, att vi ser dess stora historiska betydelse och att vi verkar för ett EU som fokuserar mer på de gränsöverskridande problemen och mindre på sådant som bättre sköts av medlemsländerna själva.

    Detta är en balanserad och rimlig hållning som delas av Europavänner i en stor del av Europa. Dessvärre har den svenska regeringen och Stefan Löfven slagit in på en annan väg. Genom att vara pådrivande och kampanja för den sociala pelaren har den svenske statsministern gjort sig till tolk för ett mer federalistiskt Europa. Samtidigt har han skapat osäkerhet krig Sveriges officiella hållning – i riksdagen är en majoritet av ledamöterna kritiska mot planerna på en social pelare.

    Bakgrunden till motståndet har flera orsaker, åtskilliga beslutsfattare minns förmodligen vad som hände förra gången EU-kommissionen lade sig i socialpolitiken och lanserade förslag som gällde föräldraförsäkringen. Förhandlingarna om det som kallades Mammaledighetsdirektivet spårade ur och det hela slutade med ett förslag om renodlat arbetsförbud. Alla nyblivna mammor i Europa skulle tvingas vara hemma under minst sex veckor efter förlossningen. Lyckligtvis stoppades förslaget av ministerrådet.

    Lanseringen av Mammaledighetsdirektivet ger anledning till eftertanke och borde vara en läxa för alla politiska beslutsfattare. Oavsett i vilken utsträckning kommissionens nuvarande planer skulle påverka svensk lagstiftning blir effekterna av en utvidgad europeisk socialpolitik mycket långtgående.

    Anser sig den svenska regeringen ha rätt att lämna synpunkter på hur EU:s medlemsländer generellt organiserar sin arbetsmarknadspolitik eller sin familjepolitik, så har andra länder med automatik samma inflytande över vår politik. Då kan exempelvis italienska, polska och litauiska politiker vara med och besluta om svenska vab-dagar och pappamånader.

    Det är en politik som minskar friheten för Europas arbetstagare och familjer och som i en svår tid undergräver tilltron till det viktiga Europasamarbetet