• ”EU ska bli lagom igen” – Sara Skyttedals tal i Örebro

    Kristdemokraterna höll kommun- och regiondagar i Örebro 29-30 april. Under lördagen höll Sara Skyttedal, Kristdemokraternas toppkandidat inför EU-parlamentsvalet, sitt linjetal inför vårens valrörelse.

     

     

    När jag var på semester i Frankrike för några år sedan insåg jag kanske för första gången på allvar hur mycket vi i Sverige tagit freden för given.

     

    Jag bilade runt i områdena kring Somme och Verdun och passerade kyrkogårdar och minnesmärken från La Grande Guerre, som det stod överallt – Det stora kriget.

     

    Det stora kriget – eftersom det då när monumenten byggdes var otänkbart att ett lika stort krig skulle kunna hända igen. Idag känner vi till det som det första världskriget.

     

    I hela den fysiska omgivningen är kriget påtagligt närvarande. Dels de grönklädda böljande kullarna som idag ser närmast idylliska ut, men som egentligen är ärr i landskapet från skyttegravar. Självklart också de stora militärkyrkogårdarna med stora fält fyllda med vita kors- där det vid benhuset i Douaumount hölls en begravningsceremoni. Det förvånade mig. Men de förklarade för mig att de har ungefär en begravning i veckan. För att de fortfarande identifierar soldaterna. 100 år senare.

     

    Den sista begravningen från första världskriget har fortfarande inte hållits.

     

    När jag vandrade längs med vägkanterna vid jordbruksmarkerna noterade jag att var jorden var fylld med små järnbitar och bråte. Att vara bonde i området kring Västfronten är ett riskfyllt yrke som kräver stor försiktighet eftersom det ligger oexploderad ammunition som fortfarande är potent över 100 år senare.

     

    På varje kvadratmeter längs med västfronten användes ett ton explosiva ämnen. Det beräknas ligga över 300 miljoner explosiva föremål i marken i området och det kommer ta ytterligare 500 år att rensa marken från alla granater, bomber och minor som ligger kvar under jorden.

     

    Rensningen kallas för järnskörden, eftersom bönder alltså inte bara måste ägna sig åt sin vanliga skörd utan också en årlig järnskörd för att samla in farligt material. Ibland stöter bönder på kemiska vapen där kapslar med giftgas släpps ut och områden måste evakueras och stängas av. Traktorer går regelbundet sönder på grund av att de stöter på mindre sprängämnen. Och än idag fortsätter det komma nya fall när bönder, byggnadsarbetare och även vanliga civila som rör sig i naturen dör av explosionerna. Första världskriget har över 100 år senare troligtvis inte haft sitt sista offer.

     

    För mig, som svensk, blir begreppet krig ofta något abstrakt. Jag har läst om det. Jag förstår konceptet. Men jag är lyckligt lottad. För krig är inte på något sätt en del av mitt liv.

     

    I vår svenska terräng är jorden i princip riskfri att bruka, jag kan knata runt i skogen överallt, dels tack vare allemansrätten, men också för att jag inte behöver oroa mig för att trampa på gamla minor, något som är en reell fara på flera platser i Europa. Mina släkts historia har som de flesta andra både ljusa och mörka kapitel, men jag har ingen nära släkting som har stridit för Sverige eller stupat för Sverige.

     

    För Europa är krigen fortfarande öppna sår.

     

    Jag har fokuserat på det första världskriget för att vi måste lära oss av misstaget att ta freden för given. För det kom ju ett stort krig till.

     

    Redan efter första världskriget föddes idén om hur handel skulle kunna stärka freden. I måndags var jag på 100 årsfirandet av internationella handelskammaren. En organisation som grundandes just mot bakgrunden av idén om att då varor rör sig över gränserna så minskar risken att soldater gör det.

     

    I samma tid bildades Nationernas förbund, föregångaren till FN, internationell samverkan blev ett ledord.

     

    Välståndet frodades. Tillväxten var på topp. Det glada 20-talet präglades av stora ekonomiska, kulturella och sociala genombrott.

     

    Man utropade ”Aldrig mera krig!”. Och många trodde också att freden skulle vara för evigt.

     

    Inte minst syntes det även här på hemmaplan då en försvarsutredning drog slutsatsen att det de tuffa tiderna var bakom oss. Sverige rustade ner i en takt som inte ens våra nedskällda nutida försvarspolitiker gjort sig skyldiga till.

     

    Men tyvärr var prognoserna helt fel. Det kom ett till världskrig. Vars fasor vi så väl känner till.

     

    När vi kristdemokrater pratar om EU som fredsprojekt så kan vissa snäsa åt det. Att saker som EU:s kärnvärden skulle handla om tomma politiska floskler. Det får det aldrig bli och därför måste vi påminna oss om vad det handlar om egentligen. För värderingar blir påtagliga när de appliceras i verkligheten. Det är där de fyller sitt syfte. Inte i fint formulerade värdegrundsdokument.

     

    Vi pratar i vår kampanj om att EU måste hitta tillbaka till kärnan för samarbetet. Därför har jag valt att idag tala om de tre grundläggande målen.

     

    EU ska:

    Främja freden.

    sina värden.

    och folkens välfärd.

     

    Här är kärnan. Det är detta vi pratar om när vi säger tillbaka till lagom. Nu har jag pratat om det första målet – freden. Nu till det andra, värdena.

     

    —-

     

    Under en längre tid har EU fokuserat på att exportera våra värden till omvärlden, men nu står vi inför ett minst lika viktigt arbete att säkra grundvärdena inom unionen.

     

    På allt för många håll går utvecklingen i helt fel riktning.

     

    I vår egen partigrupp, EPP, finns problem som ni väl känner till. Där Ungern under Fidesz styre blivit det första EU-land någonsin som klassats som endast delvis fritt av demokratiinstitutet Freedom house.

     

    I Slovakien har den Socialdemokratiska partiledaren kallat journalister för smutsiga anti-slovakiska horor. Partiet regerar också ihop med ett nationalistiskt parti.

     

    I Rumänien, som nu besitter ordförandeskapet, är korruptionen ofattbart utbredd. Det landet leds också av socialdemokrater och där har till och med deras egen partiledare tagit ut EU-bidrag som skulle gå till regionutveckling och lagt i egen ficka. Tänk om Ebba skulle tagit pengarna som skulle gått till västlänken. Skulle blivit rätt dålig stämning då tänker jag, David.

    Rumänien har, istället för att ta itu med problemen, lättat på straffen för korruptionsbrott och gjort det lagligt med mutor som är upp till 420 000 kr.

     

    Vi kan uppenbart inte ta de grundläggande värdena för givna.

     

    Den senaste tiden är det nog många av oss har oroats över vad som händer med de svenska medborgare som nu återvänder från kriget i Syrien efter att ha stridit för eller på annat sätt medverkat till den islamiska statens folkmord. Inte minst för att vi samtidigt läser rapporter om hur antalet islamistiska extremister i Sverige har tiodubblats på 10 år och alltså gått från 200 till 2000 personer.

     

    Det krävs inte heller så många personer för att utgöra ett reellt hot i det som vi kanske tänker som den mest förödande extremistiska yttringen – terror.

     

    Det var bara 19 personer som genomförde världsomvandlande terrordådet den 11 september 2001.

     

    2 bröder genomförde attacken mot Charlie Hebdo 2015.

     

    1 person låg bakom det fruktansvärda dådet på Drottninggatan 2017.

     

    Terrorism och extremism är ett gemensamt problem för hela EU. Den fria rörligheten gör våra respektive säkerhetshot till våra gemensamma hot. Sverige har 150 återvändande IS-krigare. 4000 beräknas totalt i Europa.

     

    Det är inte heller bara säkerhetshotet som är ett problem. För det finns värderingar som man inte kan kompromissa med. Sympatier som inte hör hemma i vårt land.

     

    Är det några här inne som läste Dagens Nyheters reportage, som publicerades förra veckan, om yazidiska Jamila? Som levt som sexslav hos islamiska staten?

     

    Jag var själv tvungen att ta pauser flera gånger när jag tog mig igenom hennes berättelse. Det är svårt att ta till sig den typen av bestialiska handlingar. Hon berättar också i reportaget att hennes läkare avbröt henne för att hon inte mentalt klarade av att lyssna. Jag tänker inte redogöra för det fruktansvärda innehållet, men kan konstatera att inga ord känns tillräckliga för att beskriva ondskan. Jag har svårt att känna den minsta sympati för den som på något sätt bidragit till terrorsektens framgångar oavsett om man hållit i vapnen eller ej.

     

    Vi har ett ansvar att ge upprättelse för offren för de här övergreppen. Men framförallt att se till att Jamila och andra som flytt från terrorsekten ska kunna känna att Sverige och Europa är en fristad på riktigt. Där ska man inte möta samma förtryck igen i våra utanförskapsområden. Där måste vi ta rapporterna om ökad islamistisk extremism på allvar. Alla som lever i vårt land måste acceptera att det finns kärnvärderingar som man inte kan välja bort.

     

    Vänner, jag vet att det blev en tung början på detta tal. Men jag vill visa vilka utmaningar som faktiskt är genuint viktiga att möta via det Europeiska samarbetet.

     

    —-

    Det sista grundläggande målet för unionen handlar om att främja folkens välfärd.

     

    Och visst kan man säga att EU ”främjat folkens välfärd”.

     

    Det räcker med att snegla tillbaka till tiden för unionens grundande, och sedan se vad som följde.

     

    Efter världskrigen låg länderna i Östeuropa – som Ungern, Polen och Rumänien – på samma ekonomiska nivåer som i västländer i syd – Spanien, Portugal och Grekland.

     

    Efterkrigstiden innebar sedan olika öden och förutsättningar för Europas länder – järnridån var en säkerhetspolitisk och geopolitisk delning – men också en välståndsklyvning.

     

    Demokrati, marknadsekonomi och handel kom att prägla Väst – planekonomi, diktatur och förtryck drabbade befolkningen i Öst.

     

    Vid tiden för Berlinmurens fall hade Västeuropas välstånd ökat kraftigt – och var tre till fyra gånger större än Östeuropas.

     

    Det dröjde därför inte särskilt länge förrän ett antal begynnande demokratier i östra Europa såg att framtiden låg i ett närmande till Europeiska unionen.

     

    Genom olika samarbets- och frihandelsavtal – och till slut fullvärdiga EU-medlemskap – tog ekonomin fart och lade grunden för en omfattande välståndsökning.

     

    Bland mycket annat positivt leder den här utvecklingen till en växande medelklass, fler får högre lön och fler har råd med bättre bostäder – skatteintäkter ökar, sjukvård och övrig välfärd kan byggas ut.

     

    De relativt nya medlemsländerna i östra Europa har fortfarande en ekonomisk resa att göra, men att det går åt rätt håll är det ingen tvekan om. EU-medlemskapet har gett en välfärd som medborgarna i de här länderna bara kunde drömma om före Berlinmurens fall.

     

    EU:s inre marknad och den gemensamma handelsunionen, har generellt och över hela Europa bidragit till ökad välfärd. Och stärker vår välfärd än idag. Fortsatt består utmaningen att försvara det som skapat välståndet. Inte minst när protektionismen är på frammarsch och när länder som Kina deltar i handelstävlingen med dopade spelare. EU kommer behöva navigera i detta landskap för att fortsatt stärka vår välfärd.

     

    Så, EU har en roll i välfärden. Men det handlar om att skapa välfärd.

     

    Det handlar däremot inte om styra över välfärden.

     

     

    Det här är ett av de viktigaste vägvalen vi står inför den kommande mandatperioden. Vi riskerar en massiv maktförflyttning till EU. Den största på väldigt länge.

     

    Det handlar framförallt om hur vi väljer att hantera implementeringen av den nya så kallade sociala pelaren. Stefan Löfvens regering bär en stor skuld för att EU riskerar att ta de första stegen mot en överstatlig europeisk välfärdsstat.

     

    Idag består den här sociala pelaren i teorin bara av generella principer. Den ursprungliga idén var att medlemsländerna skulle binda upp sig mot olika gemensamma mål inom det sociala området. Det kan låta lovvärt, men problemet är att när man väl flyttar frågor till Bryssel, skapas också en legitimitet att överstatligt reglera målen.

     

    Det som garanteras av gemensamt regelverk och gemensamma garantier kan dessutom komma att motivera en gemensam finansiering och egen beskattningsrätt för unionen.

     

    Därför har vi kristdemokrater ända sedan planeringsfasen markerat mot detta projekt. När vi riktade den här kritiken mot Stefan Löfven anklagade han oss för att sprida konspirationsteorier och han gick så långt som att anklaga för att inte vara intresserade av ”förbättrade levnadsvillkor för människor”.

     

    Jag blev oerhört provocerad redan då, och inte minst är det provocerande nu när vi har facit i hand. För trots försäkringar från regeringen om att det inte skulle bli någon ny EU-lagstiftning utifrån den sociala pelaren är det nu något beskrivs som ett av målen från kommissionen.

     

    Redan nu har 25 länder tvingats ändra sina föräldraförsäkringar mot bakgrund av det så kallade work/life-balancedirektivet. I slutresultatet behövde vi inte ändra vår lagstiftning, men Sveriges riksdag har inte längre rätt att helt ta bort kvoteringen av föräldraförsäkringen.

     

    Bara några veckor efter det sociala toppmötet i Göteborg lanserade EU-kommissionen det så kallade arbetsvillkorsdirektivet. Här höll såväl facken som näringslivet andan för att det var stora delar av svenska modellen som stod på spel. Vi klarade oss precis, denna gång.

     

    Just nu spelar sossarna rysk roulette med svenska välfärden. Vi har undkommit kulan några gånger, men spelar du tillräckligt länge kommer du oundvikligt till en situation där det ligger en kula i kammaren.

     

    Mest oroande är allt vad som kan tänkas komma framöver. I sitt årliga State of the union-tal sa Jean-Claude Juncker att alla sociala pelarens principer ska följas upp med lagstiftning.

    Då omfattar alltså sociala pelaren saker som: socialförsäkringar, barnomsorg, utbildning, sjukvård, pensioner, löner, bostadspolitik, arbetsmarknadspolitik. Inte några perifera politikområden direkt.

    När frågan behandlades i Europaparlamentet var rapportören Maria Rodrigues, en sosse från Portugal, och när den sociala pelaren undertecknades sa hon:

    ”Sociala pelaren är bara ett första grundläggande steg. Nu måste det omedelbart översättas i lagstiftning, konkreta åtgärder och ekonomiska resurser”.

     

    Socialdemokraternas Europaparti pratar om europeisk bostadspolitik, en gemensam arbetslöshetsförsäkring och en överstatlig socialbidragsnorm.

     

    Svenska Socialdemokraterna har verkligen öppnat Pandoras ask när de drev på för att införa den sociala pelaren vid toppmötet i Göteborg 2017. Det är så oerhört naivt att tro att om man flyttar stora politikområden till Bryssel skulle det bara blir exakt det som man själv vill på området som genomförs. När man väl fört över makten på området förlorar man kontrollen över vad som kommer ur det. Precis som Pandora som när hon av nyfikenhet öppnade asken inte lyckades stänga den innan allt hemskt innehåll kommit ut.

     

    Utöver de här överstatliga idéerna för välfärdsområdet frodas även mer omfattande superstatsambitioner på olika håll. I Sverige företräds idéerna egentligen bara av Liberalerna. Men tendenserna är tyvärr starkare i andra länder.

     

    Kommissionens ordförande vill se ett Europas förenta stater.

     

    Macrons regering vill att EU ska bli ett imperium med en egen armé.

     

    Tyska Die Grüne, som nu närmar sig 20 procent i opinionen och kan få lika många parlamentariker som hela Sverige, vill att denna nya superstat ska bli ”central plats för alla beslut”

     

    De som påstår sig vara de starkaste EU-vännerna, hör i realiteten till bland EU:s farligaste fiender. Vi kan inte ta det starka stödet som EU nu har i Sverige för givet. Det finns gränser för vad våra medborgare accepterar i överstatlighet. Passerar vi dem så riskerar vi också det som gör EU så värt att försvara – freden, värdena, välståndet.

     

    —-

     

    Det sägs att det bara är de som är galna nog att tro att de kan förändra världen som faktiskt gör det. Jag är kanske galen nog att tro att det går att förändra det här projektet fortfarande. Och jag har trots allt inga grandiosa planer för EU. Jag vill bara att EU ska bli lagom igen.

     

    Tack!