• ”Ett hån mot ensamma äldre”

    Regeringens två miljoner mot ensamhet är futtiga. Arbetet mot ensamhet måste genomsyra all politik, skriver Jakob Forssmed i Senioren.

    Jag och mitt parti har länge efterfrågat en diskussion och debatt om hur vi bäst ska kunna bryta den ofrivilliga ensamheten i ett Sverige där över en miljon människor saknar en nära vän, där var tredje person över 85 år uppger ensamhet och var sjätte är socialt isolerad, och där allt fler begravs utan en enda vän eller anhörig närvarande. Nu har regeringen skickat ut ett pressmeddelande om åtgärder mot ensamhet. Det är förstås bra och glädjande att insikten äntligen har nått regeringen om det samhällsproblem den ofrivilliga ensamheten är, inte minst bland äldre. Eller vänta, har insikten om problemet verkligen nått fram?

    Den frågan är tyvärr berättigad då förslagen som  regeringen presenterar är så små och så futtiga att regeringen knappast kan ha förstått hur brett ensamheten drabbar, hur den leder till mer sjukdom och faktiskt förkortar liv! Att bemöta detta problem med en tvåmiljonerssatsning (ja, miljoner, inte miljarder) – som ska räcka i hela landet – till bland annat en anonym stödtelefon och utbildning för äldre att söka upp andra äldre, duger inte.

    För att mota den ofrivilliga ensamheten behöver vi istället brett och med nya grepp på både nationell och lokal nivå se till att gemenskapssäkra all politik. Vi behöver storsatsa på att bygga fler äldreboenden med gemenskapsmöjligheter, skapa fler kontaktytor mellan de äldre och civilsamhället, se till att pröva om vården kan skriva ut gemenskap på recept, förtydliga Socialtjänstlagen så att det bättre framgår att sociala behov är grund för biståndsbedömning till äldreboende, och säkerställa att fler äldre kan stanna kvar lite längre i en arbetsgemenskap. Dessutom behöver ensamhetsfrågan prioriteras nationellt genom att ett statsråd tydligt får ansvar för den i sin ministerportfölj, genom att stadsplanering och byggande planeras med gemenskap och sociala möjligheter som en bärande princip, och genom att alla politiska beslut analyseras utifrån vilka konsekvenser de får för små gemenskaper såsom familjer, nära relationer och civilsamhället i övrigt.

    För det är just civilsamhällets gemenskaper som är vårt viktigaste motgift mot den ofrivilliga ensamheten. Där möter vi varandra, där kan vi bli vi sedda för att vi är och inte för vad vi presterar och där hålls värden som främjar demokrati, samhällsgemenskap och tillit levande när vi sluter oss samman kring gemensamma uppgifter.

    Att bygga relationer, gemenskaper, medmänsklighet och i det motverka ensamheten är förstås inte en uppgift som faller på politiken främst, utan på oss var och en. Staten kan och ska inte krysta fram vänskapsrelationer, men den ska skapa förutsättningar för gemenskaper att växa.

    Regeringen behöver därför tänka om och tänka rätt. Att ringa till en anonym stödtelefon är otillräckligt, att införa etableringsveton inom äldreomsorgen skapar inte en varm och tillgänglig hemtjänst och att införa en särskild löneskatt på äldre som vill fortsätta arbeta efter 65 främjar inte arbetsgemenskap.

    Att bekämpa ensamheten och dess förödande konsekvenser måste bli en gemensam och högt prioriterad uppgift i vårt samhälle. Men bättre än så här kan vi.