• Ebbas tal på rikstinget 12 november

    1

    (Det talade ordet gäller)

    Tack! Tack så mycket. Tack för applåderna. Tack för stödet. Tack för allt stöd under den speciella tid som varit.

    Äntligen! Äntligen! Äntligen möts vi igen! Kristdemokraterna. Det modiga alternativet. Det värderingsburna alternativet.

    Jag har saknat det här – saknat vår folkrörelse. Saknat er. Äntligen – efter vad som känns som sju svåra år – får vi mötas och samtala även ansikte mot ansikte.

    Äntligen kan vi – Sveriges vårdparti – mötas och diskutera de viktiga reformer vi vill ska ligga som grund vid ett regeringsskifte.

    Äntligen är det snart valår och vi får möta medborgarna och presentera våra förslag på hur vi skapar en bättre morgondag.

    Jag har sett fram emot det här så otroligt mycket. Nästan lika mycket – men av helt andra anledningar – har jag sett fram emot att den här regeringen med sina stödpartier – Vänsterpartiet och Centerpartiet – äntligen ska få möta väljarna nästa år.

    ***

    För vilka är det regeringen och dess ovilliga samarbetspartners kommer få möta?

    Jo – de 180 000 patienter som väntat olagligt länge på att få vård.

    Föräldrar som oroar sig för barnens trygghet.

    De 454 400 som kämpar mot EU:s fjärde högsta arbetslöshet.

    De som oroar sig för skenande elpriser.

    Och dom kommer få möta alla de som bor i hjärtlandet – våra små- och medelstora städer och vår landsbygd – som har förbisetts av den här regeringen.

    Nästa år ska alla de – och alla andra medborgare – få göra sina röster hörda.

    Vi ska lyssna på ropen efter förändring. Vi ska ge trovärdiga svar på de stora problem Sverige står inför. Vi ska vinna deras förtroende.

    Kära kristdemokrater – med reformer, trovärdiga svar och ett hjärta för Sverige ska vi visa att det finns hopp om en ny och bättre morgondag!

    ***

    Hörni. När jag säger att det finns hopp om en bättre morgondag – då är det för att jag vet att politiska beslut har betydelse. Ledarskapet i ett samhälle har betydelse.

    Utvecklingen i Sverige är inte ödesbestämd. Våra problem har sin källa i politiska beslut. Förändra de politiska besluten – och vi kan förändra samhället.

    Men då måste man agera annorlunda än de rödgröna. Man måste leda landet utifrån goda värderingar och sedan omsätta dem i kloka prioriteringar. Ständigt ha det gemensamma bästa för ögonen.

    Man kan inte likt de rödgröna – nu inne på sin tredje regeringsbildning – ta beslut utifrån vilken deal som just denna dag kan göra att man får regera vidare ett halvår till.

    Oavsett vad som händer denna höst med talmansrundor och budget står en sak klar. Sverige förtjänar bättre än att styras på det sätt som de rödgröna gör. Har man ett hjärta för Sverige – så ser man – att för vårt lands bästa krävs en ny regering.

    ***

    Jag skulle vilja hålla ett lite annorlunda tal i dag. Jag skulle vilja ta er med på en resa som stannar till vid många politiska hållplatser och visa hur en målmedveten politik – grundad i värderingar och etik – kan göra skillnad.

    För det är att vi är värderingsdrivna som gör vårt parti unikt.

    Kristdemokraterna föddes ur ett namnupprop. År 1963 presenterades ett förslag till ny gymnasiereform – där kristendomsämnet skulle avskaffas.

    Nära 2,2 miljoner människor undertecknade uppropet mot det förslaget. Ett av de största uppropen någonsin i svensk historia.

    Kanske inte främst av rädsla för vad som skulle hända med kristendomen – den har trots allt överlevt värre hot än den svenska gymnasieskolan.

    Utan för att man insåg behovet av etik och goda normer för att bygga ett gott samhälle.

    Man vände sig därför emot den kulturradikala vänsterns idéer om skolan. Vänstern ansåg att kristendomsämnet var för normativt. Man ansåg inte att skolan skulle lära ut värderingar till barn. Skolan skulle vara “värdeneutral”.

    Jag menar att konsekvenserna av den sortens tänkande brottas vi med fortfarande idag.

    Frågor om värderingar och att vi som samhälle inte kan stå neutralt inför olika normsystem präglar många av vår tids stora debatter. Inte minst känsliga och svåra ämnen som relationen mellan könen, integration och kulturarv.

    Och här menar jag att Sverige famlar. Det finns en sorts rotlöshet som gör det svårt för många partier att hantera frågor som inte kan besvaras med ett Excel-diagram.

    Men vi kan ta de samtalen – och vi har tagit de samtalen – redan från det att partiet bildades!

    Redan när vårt partis pionjärer satt där med gymnasieutredningen i handen och ställde frågan: ”vad är egentligen viktigt – att föra vidare till de kommande generationerna?”.

    Senare, när våra ledare talade om värdig ålderdom – inte effektiv eller ändamålsenlig utan just värdig – så var det ett uttryck för samma sak.

    Det handlar om etik. Att vissa saker är rätt och andra är fel. Att kloka politiska beslut kräver en tanke och en mening – bortom skattetabeller och utbudskurvor. Att det inte finns något perfekt system som ska implementeras uppifrån och ner. Utan att vi hela tiden måste se hela människan.

    ***

    Och med det här i bakhuvudet vill jag göra ett första stopp och tala om vården. För där blir det så tydligt varför man måste se människan.

    Hera Gustavsson är trettio år gammal och flerbarnsmamma. I somras fick hon veta att hon har en tumör i ryggraden.

    För att avgöra om tumören är godartad eller om det är cancer, så måste Hera opereras. Men väntetiden för operationen är 1 till 2 år.

    Siv Lindblom är 75 år gammal. Hon väntar också på vård. En fotledsoperation. Så här säger hon: ”Smärtan gör att jag knappt kan röra mig. Jag har gett upp, jag har inget hopp kvar.”

    Vi har en ung kvinna som kan tvingas vänta i upp till flera år, inte på behandling av cancer utan på besked om hon över huvud taget har cancer. En annan kvinna som borde få njuta av livet som pensionär men vars smärta stjäl livsglädjen.

    Det här är bara två exempel av många på varför vi talar om – nästan tjatar – om de oacceptabla vårdköerna. För att bakom varje siffra finns en människa.

    Det är därför – därför – vi nu gör oss beredda att ta tag i det största och svåraste projekt som något parti – i alla fall frivilligt – påtagit sig i Sverige på mycket, mycket länge.

    Jag talar så klart om en genomgripande modernisering av Sveriges sjukvård. Jag talar så klart om århundradets vårdreform. Vi måste skrota regionerna och landstingen. Bara så kan vi sätta människan framför systemet.

    ***

    Regeringen vill inte gärna tala om vårdköerna. Och det kan man ju förstå när sju år av historik visar att man har en politik som inte fungerar.

    Därför försöker man nu mörka frågan.

    ”Coronaköerna”. Har ni hört det uttrycket? Jag hörde det första gången när Magdalena Andersson nämnde det på en presskonferens härom månaden.

    Det var ett intressant ordval.

    Som om vårdköerna berodde på pandemin!

    Jag tänkte visa er en sak. Den här kuben, den motsvarar 30 000 patienter som väntat över 90 dagar på att få vård de behöver, det vi kallar att man väntat olagligt länge. Det är lika mycket som två typiska svenska kommuner.

    En del av er kommer ihåg hur det var innan alliansregeringen va? Göran Persson hade alltså då satsat 47 miljarder de sex föregående åren för att få bort köerna utan mätbar effekt.

    — Gå till första stapeln —

    Sen klev Kristdemokraterna in på socialdepartementet. Och med vårt reformprogram halverade vi vårdköerna. När vi lämnade 2014 stod 76 000 personer i kö. Alldeles för många – men vi var på rätt väg.

    Sen började köerna växa. Den rödgröna regeringen slår rekord 2017. Rekord 2018. Rekord 2019.
    Och så här såg det alltså ut – innan pandemin slog till i Sverige! 140 000 väntande i behov av vård.

    Och nu, år 2021, har över 180 000 människor väntat olagligt länge på att få vård. Hade alla i vårdkö varit en svensk stad hade det var Sveriges fjärde största stad.

    Så nu vet du det – Magdalena Andersson! Den absolut största ökningen skedde före pandemin. Det här är inte några Coronaköer – det här – Magdalena Andersson – det är era köer.

    Det här är de Socialdemokratiska köerna. För skillnaden mellan att skapa och kapa vårdköer – det är ett s. Det vet vi Kristdemokrater – och nu ska S:et bort!

    ***

    Regionerna – landstingen – var en bra lösning när de infördes för 159 år sedan. Men idag ser man deras bästa dagar genom backspegeln.

    Efter åtta år på socialdepartementet landade vi ner i en tuff insikt – men en viktig insikt. Ska vi få bort köerna måste vi få bort landstingen.

    Och det är strunt samma hur urtråkigt en del förståsigpåare menar att det är att prata om en förvaltningsreform. Vi måste göra det i alla fall. För det är människors liv det handlar om.

    Och vet ni vad. Vi har svenska folket med oss. Jag tror många av er som sitter här i lokalen kände det redan i valrörelsen. Men i veckan fick vi det även på pränt. 6 av 10 svenskar vill se att staten tar över ansvaret för sjukvården från regionerna. Bara 1 av 10 tycker det är bra som idag.

    Så gå ut och var frimodiga i mötet med väljarna. Vi kan lova att kapa vårdköerna för vi har en plan.

    Vi vill inte, kan inte och kommer inte acceptera att Hera, Siv och andra medmänniskor sviks.

    Det är här viktigt, på riktigt. Det här är etik i praktiken. Det finns en morgondag utan vårdköer!

    ***

    Det är samma strävan efter att se människan. Samma etik som präglar vår syn på äldreomsorgen.

    Att – som en gång i tiden – ha upp till fyra gamla människor i ett kalt rum på långvården var kanske effektivt. Men det var inte värdigt.

    Den insikten drev oss när vi för trettio år sedan var med och genomförde ÄDEL-reformen, som ledde fram till dagens äldreboenden.

    Som innebar att även gamla och väldigt vårdbehövande människor tillerkändes rätten att ha ett hem – inte bara en förvaringsplats.

    Sedan dess har mycket hänt – mycket har blivit bättre. Vi blir äldre – vi är friskare längre. Men med stigande ålder kommer för många även allt mer av ensamhet.

    Hemmet som varit en trygghet känns med tiden allt mer som ett fängelse. Man får hemtjänst och praktiskt stöd – men människan lever inte av bröd allena. Så många i vårt land längtar efter att få dela en vardaglig gemenskap. Få den värdigheten.

    Så när vi säger att kommuner inte ska lägga pengar på äventyrsbad och prestigeprojekt. Så är det inte med kamralens bistra syn på utgifter – eller för den delen att vi ogillar att bada – utan för att vi ser den etiska dimensionen i hur man prioriterar.

    Och det är därför vi går till val på att först – före allt mysigt eller roligt fluff-fluff – säkerställa att vi byggt bort äldreboendebristen. Fått bort de delade turerna i hemtjänsten. Och gett civilsamhället det stöd de behöver för att bidra till mer närvärme och bryta ensamheten.

    Det här är möjligt att göra. Det här är rätt att göra. Och vi ska göra det. För vi har varit de äldres röst. Vi är de äldres röst. Och när vi flyttar in i Rosenbad kommer vi åter vara de äldres röst vid förhandlingsbordet. I Sverige ska man inte behöva känna rädsla inför att bli gammal!
    ***

    Vänner,

    Vi vet alla att det jag talat om här. Sjukvård och äldreomsorg. Det är dyrt och det behöver betalas. I ett välfärdssamhälle har man dock råd med vård och omsorg – för i ett välfärdssamhälle så är vi många som hjälper till. Vi bygger tillsammans.

    Alla får vara med och hjälpa till. Och alla förväntas vara med och hjälpa till. Men där är vi inte i dag. Arbetslösheten är 8,2 procent.

    Eller som jag föredrar att uttrycka det: Arbetslösheten är 454 400 människor.

    Och innan Magdalena Andersson börjar prata om ”corona-arbetslöshet” – den låg alltså på sju procent före pandemin. I högkonjunktur.

    Något står inte rätt till. Varför tampas Sverige i EU:s bottenliga när det gäller arbetslöshet? Hamnat i samma position som länder som Italien, Spanien och Grekland. Det är inte där Sverige brukar vara.

    Tyvärr är vårt stora integrationsmisslyckande en avgörande faktor. 2/3 av alla långtidsarbetslösa är födda utomlands.

    [Gå bakåt]

    Härom veckan kom också en ny rapport från Entreprenörskapsforum. Det var dyster läsning.

    Lyssna på det här: ”Genomsnittsindividen född utanför västvärlden blir aldrig självförsörjande över sin livscykel.”

    *

    Blir aldrig självförsörjande. Smaka på de orden. Tänk att leva ett helt liv, vara fullt frisk och kapabel, och ändå – trots att man vill – inte få stå på sina egna ben.

    Och det som oroar extra är att vi vet att utanförskap går i arv. Tusentals barn tar varje dag på sig sin ryggsäck och går till skolan – men får aldrig se sin mamma och pappa gå till ett arbete.

    Det här är anledningen till att vi alltid stått för arbetslinjen.

    Det handlar inte bara – eller ens främst – om kronor och ören. Det handlar om att se människan och den goda kraft som finns i att få vara med och arbeta. Att vilja få människor i arbete – det är att vilja människor väl. Det handlar om att tillerkänna alla människor värde och värdighet.

    ***

    Sverige har diskuterat utanförskapets ekonomiska ansikte i minst tjugo år. Men här finns något mer: ett etiskt utanförskap. Det utanförskap som följer av att inte vara en del av en värdegemenskap – av samhällsgemenskapen.

    Människor har kommit från andra länder och kulturer till vårt land. Men de har bara kommit in i över landsgränsen – aldrig välkomnats in i samhället.

    I stället har parallella samhällen vuxit fram. Samhällen, här mitt ibland oss, som styrs av andra normer än de våra. Där kvinnor men även män inte får råda över sina kärleksrelationer.

    Där framförallt flickor, men även pojkar, misshandlas och förtrycks i namn av så kallad heder.

    Där självutnämnda moralpoliser patrullerar gatorna och har synpunkter på kvinnors klädsel eller att de rör sig fritt. Där flickor lämnar skolan för sommarlov i juni inte återvänder i augusti.

    Att dessa parallellssamhällen vuxit fram bottnar i en ovilja från främst vänstern – men även många liberaler – att tala om just normer och värderingars makt.

    Men det har funnits andra röster. Och jag skulle faktiskt vilja läsa upp ett citat:

    ”Vi har i vårt land all anledning, och måste se det som ett ofrånkomligt ansvar, att indoktrinera den demokratiska människosynen.

    Den tillhör oavvisligen vårt etiska minimum. Den har vi inte bara rätt att förvänta att nya medborgare tillägnar sig, vi har ansvar för att detta fordras av dem.”. Citatslut.

    Så här skrev vår dåvarande partiordförande, nuvarande hedersordförande, Alf Svensson i Dagens Nyheter. Den 26 oktober 1989.

    Tänk vad vi sluppit om fler tänkt och agerar så redan då.

    Då hade inte parallellsamhällena – det etiska utanförskapet – kunnat växa sig så starkt. Det värderingsvakuum som gjort detta möjligt hade inte funnits.

    Nu kommer integrationsarbetet att bli svårare. Men om vi bestämmer oss för att sätta kraft bakom våra värderingar – då kan vi göra vår samhällsgemenskap stark. Då kan vi känna hopp om en morgondag i varje del av Sverige.
    ***

    Både på grund av det ekonomiska och det etiska utanförskapet så måste vi förändra migrationspolitiken – så den blir anpassad efter förmåga att integrera.

    Sverige har tagit – och fortsätter idag – ta ett oproportionerligt stort ansvar inom EU. Så kan det inte fortsätta.

    Den fruktansvärda situationen vid den polska gränsen visar också hur avsaknaden av en hållbar migrationspolitik gör att oskyldiga människor och familjer kan användas som verktyg och vapen av cyniska diktatorer.

    Vi ska ta vårt ansvar – och det inkluderar att ta ansvar för att kunna integrera de som kommer till vårt land.

    Det kommer bli svårt, det kommer ta tid. Men det går att göra. En ny regering kan skapa och brett förankra en långsiktigt hållbar migrationspolitik!

    ***

    [Ljuset slocknar]
    [Ficklampan tänds]

    Vet ni vad som hände nu? Det blev vindstilla i Öresund. Så de där vindkraftverken som står där nere slutade snurra.

    Det är nästan så att man blir sugen på att dra spökhistorier i stället. ”Det här är berättelsen om Miljöpartiets järngrepp om svensk energipolitik”.

    Det är bara det att det här inte är någon sagostund.
    [LJUS]

    Det här svensk energipolitisk verklighet. Lika osäkert och labilt som socialdemokraternas regeringsunderlag. Det är det här vi riskerar med en elförsörjning som är utelämnad helt till vädrets makter.

    Sverige har kommit oerhört långt. Vi köper elbilar som aldrig förr, vi håller på att ställa om till fossilfritt stål och betong.

    Men det blir ingen elektrifiering om vi inte klarar av att bygga ut vår elproduktion. Och som Stefan Löfven sa året innan han blev socialdemokratisk partiledare: det är blåögt att tro att vi klarar detta utan kärnkraft.

    Samma blåögdhet syns tydligt i regeringens vindkraftpolitik. De vill inte erkänna vindkraftens realiteter. Istället talar de ofta och gärna om vindkraftens årsgenomsnitt.

    Häng med här nu. Sett över ett år är snittpriset på vindkraft lågt. Sett över ett år producerar vindkraften tillräckligt med el.

    Men det är som att säga att vi inte behöver köpa in snöröjning i kommunerna eftersom årsmedeltemperaturen står stabilt över nollan. Grattis alla kommunpolitiker här inne! Nu kan ni spara några kronor.

    Nej, regeringens dogmatiska motstånd mot kärnkraft har gjort oss beroende av importerad ful-el från kol och olja.

    Socialdemokraterna och Miljöpartiet är rätt förtjusta i att hitta på namn på vårt regeringsalternativ. Nå, här kommer mitt namn på deras: Kol- och snålunionen!
    *

    Man kan verkligen bli lite förundrad över hur det ser ut på den rödgröna sidan. Där tycks den ena handen inte veta vad den andra gör.

    I sitt installationstal på Socialdemokraternas kongress förra helgen sa Magdalena Andersson att hon vill se en byggboom och byggkranar i hela landet.

    En följdfråga på det: vad ska det byggas av?

    Importerad betong, sedan Cementa tvingats ur drift? Importerat virke, sedan vårt eget skogsbruk tvingats till avverkningsstopp mellan januari och augusti?

    Ska allt resas med handverktyg – kanske – när det inte finns el?

    Det kommer i så fall bli väldigt dyrt. Både för människorna och för miljön.

    Vi förstår både folkets och företagens behov. Vi vet att klimatfrågorna är på riktigt. Därför försvarar vi kärnkraften och den klimatsmarta svenska industrin! Det gör att vi har hopp om att Sverige kommer klara av att ta vårt ansvar i klimatfrågan. Det handlar om etik. Det handlar om förvaltarskap. Det handlar om nästa generation!

    ***

    En annan fråga där de rödgröna talar med dubbla tungor är i relationen till hjärtlandet. Sveriges landsbygd och våra små- och medelstora städer.

    Hjärtlandet är skogen. Bruksorterna. Småstäder och småföretagare. Där finns jordbrukare och jaktlag, gruvor och gröna betesmarker. Trähus och trädgårdar.

    Hjärtlandet har, och är, ett egenvärde. Det borde inte läggas i träda. Men det är i den riktningen vi nu går – med de rödgröna.

    Titta på vad som håller på att hända inte bara med industrin utan också med skogen, jordbruket och infrastrukturen.

    *

    Våra skogsägare och vår skogsindustri står under ett generalangrepp från ett klåfingrigt EU – och regeringen sitter på händerna.

    Jordbruket står under ett enormt tryck på grund av stigande inflation. Matkassen nästa år kan komma att bli rejält dyrare och jordbrukare som inte kan höja marginalerna slås ut.

    Men vad gör då regeringen? De skär i praktiken ned stödet till jordbruket. Underfinansierar det med ungefär en miljard mot tidigare år.

    Så här kan vi inte fortsätta. Det är inte så här man bygger hela Sverige starkt.

    Sverige ska producera. Vi lever inte av olja likt Norge eller en stor finanssektor som britterna. Vi producerar. I industrin, i skogen, i jordbruket, i gruvorna.

    Det är så vi bäst förvaltar den delen av jorden som är vår. Det är så vi bygger välstånd. Därför behöver vi en ny regering. En regering som ser till hela landet. En regering med hjärta för hela Sverige.

    ***

    Men man hamnar på den väg Sverige nu vandrar – om man låter ett snävt urbant perspektiv vara normen. Och ett annat område där det märks att regeringen förbiser hjärtlandet är i hur man hanterar vår gemensamma infrastruktur.

    Vi har en situation där Trafikverket tvingats dra ner hastigheten på långa vägsträckor – enbart för att vägarna tillåtits förfalla.

    Men istället för att investera i hela landet väljer regeringen att satsa på gökungar som höghastighetståg. Ett 3 till 400 miljarders bygge som konkurrerar ut allt annat.

    Man kan säga att regeringen agerar enkelspårigt.

    Kristdemokrater, vi är med bred marginal det riksdagsparti som avsätter mest pengar till underhåll av våra vägar!

    Och på järnvägsområdet vill vi säkra viktiga godsförbindelser som Ostkustbanan – och göra det möjligt för fler att ta ett Pågatåg, Norrtåg eller Upptåg.

    Idén att hela Sverige ska leva är faktiskt grundad i värderingar. Vi är ett land. Inte tre städer, med ett antal mindre bihang – eller periferi som det kallats av vissa.

    Följderna av det här grön-gröna samarbetet visade att Sverige behövde ett nytt hjärtlandsparti. Sverige har fått ett nytt hjärtlandsparti. Vi hör ropen och vi känner ilskan från de delar av Sverige som blivit förbisedda.

    När vi möter väljarna nästa år, så gör vi det som Sveriges nya och främsta småstads- och landsbygdsparti!
    ***

    Vänner,

    Ingenting utmanar samhällets etik mer än kriminaliteten. Den våg av grova brott som sköljer över landet, sköljer även bort det mest centrala i vårt samhällsbygge: människovärdet.

    Den europeiska topplacering som utlovades när det gällde sysselsättningen, har i stället kommit i form av dödligt vapenvåld.

    Bild, Tysklands största tidning, skrev på framsidan härom veckan att Sverige är “Europas farligaste land”.

    Hur kunde det gå så långt? Till inte så liten del handlar det om en felaktig bild av brott, straff, etik och förlåtelse.

    Få kriminella banor börjar med mord. Men om samhällets och lagbokens svar på lindrigare brott är svagt, så får brottsligheten utrymme att växa sig stark.

    Brottsligheten kräver därför ett etiskt grundat svar. Människor är ofullkomliga. De begår brott. Och när ett brott begås så rubbas samhällets rättvisebalans. Statens uppgift blir då att återställa den balansen genom rättvisa straff, så att skulden kan sonas.

    Och klockan är fem i tolv. Gängkriminaliteten är inte längre koncentrerad till ett fåtal storstäder och förorter. Det var illa redan då – och vi lyfte redan då problemet med att i praktiken så fanns områden där andra lagar och regler tillåts gälla än våra. Nu sprids detta och gäng sprider skräck i platser som Värnamo och Ronneby.

    Därför krävs en helt annan grad av beslutsamhet än vad vi sett från regeringen under de gångna sju åren.

    Och jag vill berätta en historia som jag tycker är så belysande för detta. Två länder – två olika vägval. Sverige och Danmark.

    När gängen började växa fram i Danmark gick deras Rikspolischef till politiken. Han tog med sig en åtgärdslista och sa att det här är vad vi behöver av er för att knäcka gängen. Alla partier från höger till vänster slöt upp bakom och sa självklart: Ingenting är viktigare än tryggheten.

    Så kom den så kallade Bandepakken till. Sedan dess har gängbrottsligheten minskat med 40%.

    I Sverige så kom vår rikspolischef till våra partier. Också med en lista över vad han ansåg sig behöva för att knäcka ryggen på gängen. Vi och Moderaterna slöt upp bakom – sa självfallet ska vi ge polisen vad de behöver. Men till vänster började v, s, mp och c – de fyra rödgröna partierna – förhandla bort punkt efter punkt. Till sist fick rikspolischefen bara hälften av det han bett om. Och här växer också gängbrottsligheten.

    Så konkret ser skillnaden ut mellan att ta problemen på allvar och inte. Det danska exemplet visar med all tydlighet hur trender kan vändas, problem lösas, bara man uppbådar kraften och viljan att agera. Den kraften, den har vårt kristdemokratiska parti med hjärta för Sverige.

    ***

    Och vi ser ju också att åsikten att straffen för grova våldsbrott måste skärpas är – numera – inte längre så kontroversiellt.

    Men vi kristdemokrater är fortfarande ensamma om att förstå den mest brottsförebyggande åtgärden av alla: en trygg familj.

    I en trygg familj finns både den kravlösa kärleken och de kärleksfulla kraven. Det är i familjen som barn lär sig empati och att dela med sig.

    Det är i familjen man får lära sig ansvar och tillit. Och när familjen brister, så finns inget fullgott substitut. Ett barn kan inte klara sig självt. Och ingen annanstans än just i familjen så finns den kravlösa kärlekens kraftfält.

    Det här kanske låter självklart? Ja, för oss och förhoppningsvis även för andra. Men inte för alla.

    Många här inne minns nog när Vänsterpartiets dåvarande ordförande Gudrun Schyman utbrast “död åt familjen”. Och fick applåder från progressiva som beundrade hennes kamp mot förkvävande normer.

    Men nu har vi facit. Det hon borde ha sagt var – _Död utan familjen_.

    *

    För trygga familjer är gränsvakten mellan ett samhälle där pappa åker och hälsar på barnens studiedag i skolan och ett där barnet åker och hälsar på pappa – i fängelset.

    Det finns en anledning till att kriminella organisationer i alla tider har beskrivit sig själva som familjer. De vänder sig aktivt till just de unga som har brustna sådana.

    Ta bara 17-åringen som misstänks för mordet på polisen Andreas Danman – hans mamma hade i åratal försökt få myndigheternas hjälp att hantera sin son. Hon insåg att hon tappat kontrollen.

    Kristdemokrater, vi kommer att fortsätta arbeta för rättvisa straff för de som begår de grövsta brotten. Vi kommer att arbeta för att trygga våra gator.

    Men vi måste också gör allt som står i vår makt för att stödja och stå upp för Sveriges familjer! Det uppdraget varken kan eller kommer något annat parti att fullfölja – det är Kristdemokraternas unika uppgift!

    ***

    Barnrätten och barns uppväxtvillkor hör till kristdemokratins urceller. En del av vårt etiska DNA.

    Så nu ber jag er att hjälpa mig välkomna en särskild kvinna – en av vårt partis giganter. Hon är en av barnrättens främsta förkämpar under flera decennier.

    Hon har varit riksdagsledamot, civilminister i den första regering som Kristdemokraterna ingick i och dessutom Sveriges första kvinna på partisekreterarposten.

    *

    Välkommen upp på scen Inger Davidson!

    Inger, du är en av de människor vi har att tacka för att innehav av barnpornografi inte längre är lagligt. Det låter vansinnigt när man säger det i dag, men då var det faktiskt en hård kamp.

    Berätta, hur var den kampen?

    EB: Det förekom en del konstiga argument i den debatten?

    EB:
    Hur var det att arbeta i den tidsandan?

    EB: Det här syntes också i skolpolitiken? EB: Inger, varmt tack för det arbete du gjorde då. Varmt tack för att du kom hit i dag och för att du delade med dig av de här erfarenheterna.

    *

    Hörni, om ni någon gång skulle undra om det gör någon skillnad huruvida det sitter en kristdemokrat med vid förhandlingsbordet. Tänk på vad ni hörde här. Okej?

    Mina damer och herrar: Inger Davidson!

    ***

    Inger var alltså Sveriges första kvinna på partisekreterarposten. Och det här leder mig in på det sista ämnet för dagen – jämställdhet.

    Vi har efterlyst en ny sorts feminism. Inte för att feminismen gått för långt – utan för att den har gått fel.

    Jag känner stor tacksamhet gentemot de kvinnor som gick före. Som stred för rösträtt för alla, mödravård för alla, stöd till barnomsorg och föräldraledighet för alla. När jag står här, på denna scen, så är jag väl medveten om att jag även står på deras axlar.

    Men med tiden har vi sett en utveckling mot vad som bara går att beskriva som en form av elitfeminism. En radikalfeminism som inte fokuserar på de problem som det stora flertalet kvinnor har – istället gräver sig ner allt mer i teoretiska och akademiska spetsfundigheter.

    Men det finns stora jämställdhetspolitiska uppgifter att ta sig an för den som står på samma sida som verklighetens kvinnor.

    Kommer ni ihåg 2018 när vi sa att jämställdhetsministern borde vara en kristdemokrat? Vilket himla liv det blev!

    Men de som skrattade föraktfullt tystnade på själva valnatten. Då kunde SVT berätta att vi besegrat både liberaler och gröna bland kvinnliga väljare. Det gjorde vi just genom att prata om de verkligt stora jämställdhetsproblemen.

    Den här regeringen kallar sig världens första feministiska – men titta på vad de gör – och inte gör – istället. Och jämför gärna med vad vi skulle vilja göra.

    Vi vill genomföra en historiskt stor satsning på forskning om kvinnors hälsa. För sjukdomar som oftast drabbar kvinnor är underbeforskade, underdiagnosticerade, och underbehandlade. Och det är inte etiskt försvarbart.

    Vi vill ta fram en färdplan för att få bort kvinnors stora överrepresentation i sjukskrivningstalen. Och vi vet att det till stor del beror på att vi har ett arbetsliv som inte är anpassat efter både mäns och kvinnors levnadsvillkor.

    Vi vill höja kvinnors pensioner och skapa en mer flexibel föräldraförsäkring.

    Kristdemokraterna är idag det borgerliga jämställdhetspartiet! Vi ser och ger svar på de problem som det stora flertalet kvinnor möter i sin vardag. Vi kan skapa en bättre morgondag för Sveriges kvinnor.

    ***

    Men apropå val.

    Ni har inte glömt att det är val nästa år, va? Nej, jag trodde inte det. Men innan jag lämnar scenen så vill jag förmedla några allvarsord.

    Vi går till val på att bilda en regering med Kristdemokraterna och Moderaterna. Punkt.

    Vi är beredda att sätta oss i förhandlingsrummet med alla andra. Och vi är beredda att lämna det, om prislappen är för hög.

    Nästa år kommer att bli tufft. Glåporden kommer att hagla. Vårt alternativ kommer att misstänkliggöras å det grövsta. Och det har redan börjat. Och vet ni varför?

    Inte för att det är fel på vår etik, utan för att det är fel på regeringens politik.

    Det är svårt att försvara det vanstyre som blivit så uppenbart för så många. Svårt att förklara varför Sverige har alla dessa djupa problem med arbetslöshet och elektricitet, vårdköer och vapenvåld.

    Och det är svårt att bygga en ny valrörelse på att “högern vill slopa skatten på de allra högsta lönerna” när vänstern nu har gjort exakt just detta.

    Kristdemokraterna är ett idéparti, inte ett maktparti. Kristdemokrater kompromissar, men vi kapitulerar inte.

    Vi vet att den som säljer sin själ för att vinna makt förtjänar varken eller – och kommer att förlora båda.

    När vi kristdemokrater går in i valrörelsen så gör vi det med bud om förändring. Vi är redo att axla ansvaret. Vi står till förfogande. För familjerna, företagen och förorterna.

    Vi är redo att säkra elektriciteten i ledningarna, tryggheten på gatorna och framtidstron i hjärtlandet.

    Och framförallt: vi är redo att ta striden mot vårdköerna. Vi är redo att genomföra århundradets vårdreform.

    De uppgifter som väntar på oss i Rosenbad är stora. För bristerna i Sverige är stora. Men de går att lösa.

    Det finns en morgondag, det kan bli bättre och vi ska göra det bättre. Du ska kunna lita på Sverige och du kan lita på Kristdemokraterna!

    Tack för att ni har lyssnat!