• Ebba Buschs hösttal

    Vi kristdemokrater är idag ett ledande alternativ för Sveriges kvinnor. Vi har större stöd bland kvinnor än män. Allt fler svarar att Kristdemokraterna har den bästa jämställdhetspolitiken. Och frågar man kvinnor så har de ett större förtroende för kristdemokraternas ledning än vad de har för socialdemokraternas, centerpartiets och miljöpartiets. Kristdemokratisk jämställdhetspolitik behövs. Därför tänkte jag idag tala om just jämställdhet.

    För vi kristdemokrater representerar verklighetens kvinnor. Det är förvisso viktigt med jämställdhet i styrelser. Men vi lägger vår kraft på att strida för alla de kvinnor vars fötter trampar mer på sjukhusgolv och i kommunala korridorer.

    Vi har en jämställdhetspolitik som hjälper på riktigt. För den är riktad till det svenska hjärtlandet. Och därför är vi Sveriges bästa parti för kvinnor.

    Låt mig inleda med att säga några ord om regeringens ledarskap. Idag råder i rikets styre en skriande brist på förmåga att värdera och prioritera mellan viktigt och mindre viktigt. Socialisterna och liberalerna har sina näsor så djupt nere i januariöverenskommelsen att när omvärlden förändras svarar de med: ”Rubba inte mina cirklar!”

    Och det är därför vi nu inte får en samlad återhämtningspolitik. Utan en budget som mer liknar en resultattabell över den interna poängräkningen mellan de olika januaripartierna. Så ska inte ett land styras. Rikets bästa måste gå före det partipolitiskt bästa. Sverige förtjänar bättre!

     

    När man väl förstår hur den interna logiken fungerar inom januariöverenskommelsen så har man också svaret på annars nästan obesvarbara frågor:

    Som hur man kan ha en regering – utan en reformplan för sjukvården – när nu 160 000 personer väntat olagligt länge på att få den vård de behöver?

    Hur man kan ignorera riksdagens alla tillkännagivanden om höjda straff – men ändå påstå att den grova brottsligheten är oacceptabel?

    Hur man efter migrationshösten 2015 och efter en lång parlamentarisk utredning bara kan låtsas som att det regnar och låta frågorna om invandring och integration ligga olösta?

    Och hur man kan sova på natten efter en budgetprocess som fördelat ut 105 miljarder i lånade pengar – och samtidigt försummat att ge Åklagarmyndigheten de 49 miljoner de behöver för att se till så att rättvisa kan fortsätta skipas?

    Bakom detta finns inte illvilja. Bakom detta finns en regering som är så splittrad, rådvill, och sönderförhandlad att den saknar förmågan att möta nya problem. Men Sverige förtjänar bättre!

     

    När vi nu som mest skulle behövt ett tryggt ledarskap så skakar istället regeringssamarbetet. Januariöverenskommelsen var ett sätt för den politiska eliten att försöka hissa upp vindbryggan och låsa ute de upproriska bönderna. Men de grundade inte sin fästning på hälleberget utan byggde den på blotta jorden. Nu stormar det mellan arbetsmarknadens parter och regeringen kan falla – eftersom januaripartierna inte ens är överens om vad meningarna man själv skrivit in i sitt avtal betyder!

    Så kan man inte leda ett land. Sverige behöver ett nytt ledarskap. Många frågar nu om vi kan tänka oss att väcka misstroende? Ingen tvekan råder i vår riksdagsgrupp – igår svarade vi enhälligt ja. Sverige förtjänar bättre! Sverige behöver en ny regering!

    Det finns många anledningar till att den här regeringen gjort sitt. Och är det några som verkligen behöver en ny regering – så är det vi kvinnor. Och även om alla är förlorare på dagens brist på ledarskap så drabbas kvinnor på ett oproportionellt sett.

    Kvinnor bär den svenska välfärden och drabbas hårt när den felar. Kvinnor lider när förlossningsvården och kvinnovården brister.  Kvinnor tar smällen när familjepolitiken inte fungerar. Och det är främst kvinnor som drabbas av hedersförtryck och ökande sexualbrott.

    Regeringen tror den är modern för att den kallar sig feministisk. Men de sitter fast med en jämställdhetspolitisk analys som inte uppdaterats sedan 70-talet och som inte stämmer överens med kvinnors verklighet idag. Socialisternas instinkt är fortfarande att kvinnor som grupp är svag, ”genus-tvättad” och i behov av deras ledande hand. Kvinnor är inte myndiga i deras ögon.

    Nu håller vi kvinnor redan på att lösa upp de gamla jämställdhetspolitiska knutarna. Inte tack vare socialismen – utan trots den.

     

    På tio år har kvinnor kapat skillnaderna i män och kvinnors månadslöner med en tredjedel. Och drar man ut trenden kommer vi gå om männen. Kvinnor dominerar till exempel redan prestigeutbildningar som läkar- och juristlinjen. Och tittar man på offentliganställda män och kvinnor med arbetaryrken så finns det där ingen oförklarad löneskillnad kvar.

    Vanliga kvinnor har gjort detta. Det behövdes inte kvoter och pekpinnar. Det krävdes inget genusflum. Utan friheten att få verka fritt och ohindrat. Friheten att forma sitt eget liv!

    Men medan vi kvinnor skördar segrar sitter radikalfeminister fast i ett ständigt dividerande kring petitesser i deras egen dogma. Ett evigt teoretiskt sökande efter den magiska genusnyckeln som ska öppna portarna till paradiset. Det är ofta skattepengar som går till att hålla denna genus-nobless under armarna. Och inget väcker sådant hat bland dessa radikalfeminister som när andra i den egna gruppen bryter med denna åsiktkorridor.

    Nu senast är det Harry Potters skapare J.K. Rowling som fått uppleva detta. Och jag säger inte att hon har rätt i allt hon tycker – men en politisk rörelse är inte sund när den bemöter kritiker med metoder som verkar hämtade från Maos kulturrevolution. Mobbing, utfrysning, hot och svartlistning.

    Och detta är en av flera anledningar till att jag menar att om feminism ska vara rörelsen för jämställdhet – ja då behöver Sverige verkligen en ny feminism. Som utgår från kvinnors behov. Jämställdhetspolitiken är för viktig för att lämnas till en handlingsförlamad regering.

     

    Jämställdhetsproblemen på arbetsmarknaden är på väg åt rätt håll. I Sverige är det är bara en tidsfråga. För det är inte genom att utesluta halva befolkningen som du får de bästa medarbetarna. Samtidigt finns det lite smolk i bägaren. För kvar finns det jag skulle vilja kalla dagens stora jämställdhetsproblem.

    Vi kvinnor har bevisat att det inte är några problem för oss att konkurrera med männen. Inte ens på en arbetsmarknad byggt utifrån vad jag slarvigt kallat en dålig ”manlig” norm (manligt inom citationstecken). Där man måste välja karriär eller familj. Men är det jämställdhet? Att vi kvinnor ska anpassa oss efter männen?

    Jag menar att sann jämställdhet tvärtom kräver att vi anpassar vårt arbetsliv och våra välfärdssystem så att det bättre passar kvinnornas villkor. För de flesta kvinnor – och också de flesta män – vill inte behöva välja mellan familj eller arbete. Så ska det inte vara!

     

    Att förändra denna norm är viktigt inte bara för att det stämmer överens med människors egna önskningar. Utan också för att dagens system driver stora grupper kvinnor rakt in i sjukskrivning.

    160 000 kvinnor är idag sjukskrivna. Och risken för kvinnor att bli sjukskrivna fördubblas två år efter att de fött sitt andra barn. Detta är ingen slump – för så många kvinnor hetsas idag att ge precis allt i alla lägen. Mammor ska tillbaka till jobbet så snart som möjligt. Heltid är idealet även när barnen är små. Och nåde den som tycker något annat.

    Det här är idag en stor kvinnofälla. Män brukade vara mer sjukskrivna än kvinnor men idag har vi gått om – och med råge. De senaste åren har kvinnors överrepresentation varit bland de högsta någonsin. Och det är den psykiska ohälsan som dominerar. Det finns något fundamentalt fel i hur vi byggt vårt samhälle när så många kvinnor blir utbrända.

    Och vad tror ni sjukskrivningarna gör för kvinnors löneutveckling? För möjligheten till avancemang och befordran? Vad tror ni sjukskrivningarna gör med en kvinnas självkänsla och möjlighet att stå på sig framöver?

    Politiken måste sluta försöka pressa in kvinnor i dagens system – utan anpassa samhället och arbetslivet så de också stämmer överens med kvinnors verklighet. DET är den stora jämställdhetsstriden framåt.

     

    En sådan samhällsförändring sker inte över en natt. Den kan bara ske i steg. Och det kommer kräva en mer familjevänlig välfärdspolitik. Det kommer kräva en annan syn på balans mellan arbete och familj. Och det kommer att kräva välfärdsreformer.

    Och en bra plats att ta de första stegen är att reformera kvinnovården. Och inte minst förlossningsvården. 18 av 21 regioner har brist på barnmorskor. Den ökande förlossningsrädslan bland omföderskor är verkligen en kanariefågel i verksamheten. Antalet förlossningsskador är för många – helt i onödan. Och vilken eftervård man som kvinna får skiljer sig för mycket inom landet.

    Samtidigt förblir stora frågor inom kvinnohälsa – som endometrios, PCOS, PMS och klimakteriebesvär – underbeforskade, underdiagnostiserade och underbehandlade. Vilket leder till stort lidande för kvinnor. För att komma till rätta med detta har vi i vår oppositionsbudget avsatt 4 miljarder för att reformera förlossnings- och eftervården.

    Våra kroppar är värdefulla. Kvinnor ska inte behöva lida i onödan – vare sig på grund av brister i kunskap eller rätt kompetens. Bättre jämställdhet kräver att vi prioriterar kvinnovården. Sveriges kvinnor förtjänar bättre.

    Och är det någonstans där jämställdhet går hand i hand med bättre prioriteringar så är det ute i kommunerna. Därför måste det bli ett slut på den allt för vanliga blandningen av slöseri och nedskärningar. Att ge kvinnorna inom äldreomsorgen, vården och skolan bättre arbetsvillkor det kostar. Och det kanske inte är lika roligt som att ”sätta kommunen på kartan”.

    Men vi behöver tråkiga politiker – och tråkiga kommuner. Alla de kvinnor som jobbar inom välfärden behöver tråkiga nej-sägare.

    De behöver kommunalråd som säger: ”Nej!”.

    NEJ! Vi har inte råd med svindyra badhus. För vi har fortfarande för många delade turer.

    NEJ! – vi har inte råd med kommunägda hotellbyggen. För vi behöver pengarna till mindre barngrupper i förskolan.

    De kvinnor som bär den svenska välfärden förtjänar bättre. Och vi erbjuder ett bättre alternativ.

     

    Med kristdemokraternas politik skulle en undersköterska få fler kollegor. Hon skulle få mer pengar i plånboken. Hon skulle få bestämma mer över sin egen föräldraförsäkring. Vårdköerna skulle kortas. Och hon skulle få en högre pension – tack vare fler barnrättsår.

    Vi lovar inte allt till alla. Men vi håller vad vi lovar. Kristdemokraterna erbjuder ett alternativ man kan lita på. Sveriges kvinnor förtjänar bättre.

     

    När vi pratar om kvinnor som jobbar på golvet inom välfärden då kan jag inte låta bli att lyfta just frågan om föräldraförsäkring. För ett av de största hycklerierna bland de till vänster är påståendet att kvinnor i låglöneyrken skulle tjäna på kvotering av föräldraförsäkringen.

    Verklighetens kvinnor vet förstås bättre – och det är därför de är emot kvotering. De vet hur deras lönesamtal ser ut. De vet att det inte magiskt skulle bli tusenlappar mer för en undersköterska eller ens lärare med kollektivavtal bara för att hon kapar sin föräldraledighet med tre eller sex månader. De vet att förlorarna på kvotering det är just dem och deras barn.

    Det stora flertalet kvinnor vill inte vara hemma bara ett halvår. I praktiken innebär det att staten bestämmer när kvinnor slutar amma. Många kvinnor vill helst vara hemma minst ett år av olika anledningar. Det är därför det stora flertalet drygar ut sin föräldraledighet. Och det är därför – ökad kvotering till trots – som en genomsnittlig mamma fortsätter att vara hemma ungefär lika länge.

    Hon tar bara ut fler obetalda dagar. Och skulle kvinnor må bättre – och vara mindre sjukskrivna – om de stoppas från att vara föräldralediga längre än sex månader?

    Det tror inte kristdemokraterna. Det är därför vi är för en flexibel föräldraförsäkring. Utan kvotering. Med så många valmöjligheter som möjligt. Och med utökade barnrättsår i pensionssystemet. Så att varje familj kan hitta en lösning som passar dem. Och så att de kvinnor som vill både får tid för barn, skälig föräldrapenning och bättre pension!

     

    Att det bästa för kvinnor är en mer flexibel föräldraförsäkring fick vi nyligen ett nytt bevis för. Detta genom en studie från Stanford University som granskade införandet av de så kallade dubbeldagarna. En reform vi kristdemokrater fick in i föräldraförsäkringen.

    Studien visade att tack vare dubbeldagarna så är idag färre kvinnor sjukskrivna än vad som annars hade varit fallet. En direkt följd av att familjer fick mer frihet att själva lösa sitt livspussel. Det är alltså inte fler pekpinnar utan mer egenmakt som skapar ett mer jämställdhet.

    Och är det en sak som skapar mindre stress och tryggare föräldrar så är det en bra förskola. Men i dag går ungefär 70 procent av de minsta barnen i grupper som större än rekommenderat från Skolverket.

    Vi vet att de stora barngrupperna inte är bra. Professor Hugo Lagercrantz forskar om barnhjärnans utveckling – och han betonar vikten av små barngrupper för att undvika att barnens omogna hjärnor utsätts för stress. En stress som kan leda till försämrad anknytning men också koncentrationssvårigheter och försämrad inlärningsförmåga.

    Därför vill vi kristdemokrater sätta ett maxtak för småbarnsgrupper på 12 barn. Att alla förskolor ska vara bra förskolor. Våra barn förtjänar bättre!

    Mycket har gått i rätt riktning för oss kvinnor. Men på ett område går det åt fel håll – och det är brottsligheten. Min hemstad – Uppsala – är annorlunda idag än när jag var ung. Det finns en annan otrygghet. Och inte minst unga tjejer är utsatta för en helt ny nivå av trakasserier. 21% av svenska kvinnor uppger att de oroar sig för att utsättas för sexuella angrepp. Och sedan 2009 har antalet anmälda våldtäkter ökat med 46%.

    Samtidigt har vi fått en hel grupp unga kvinnor i vårt land som helt saknar den frihet de flesta av oss tar för given. Forskare på Örebro universitet räknar med att var sjätte niondeklassare – främst kvinnor – lider under hedersförtryck. Samma förtryck man flydde från – möter man nu här. Fristaden blev istället ett fängelse.

    Att vi kvinnor tar fler topposter inom näringsliv, media och politik kommer tjänas futtigt – om vi inte längre kan ta plats på stadens gator och torg.

    Brottsligheten är idag en jämställdhetsfråga. Och vi får inte blunda för den extra utsatthet som det innebär att vara kvinna. En feministisk regering borde ha brotten och hedersvåldet högre upp på sin agenda. Sverige förtjänar bättre. Sverige förtjänar en ny regering.

     

    Jag har fått möjligheten att resa mycket under de år jag varit partiledare. Och jag har sett många brister i det svenska samhället – men jag har inte sett några brister i det svenska folket. Ingen bör tvivla på vår förmåga att överkomma stora problem – när vi kommer samman. De goda krafterna i vårt land är många och de är starka.

    En klok man sammanfattade det väl när han noterade att det onda bara kan vinna om det goda står splittrat. Och där någonstans ligger sanningens kärna. De problem vi ser i vårt land idag med gängvåld och svagt rättsväsende. Med växande vårdköer och kommunalt slöseri. Med bristande integration och politiska skygglappar. Med kortsiktighet och egoism. Det bottnar i bristande ledarskap. Inte brister i vårt folk. Och det ger skäl till stilla optimism.

    För om vi kan samla oss och byta ut denna regering. Detta passiva ledarskap. Så finns kraften kvar i vår samhällsgemenskap att vända riktning mot ljusare tider. Vi förtjänar bättre. Svenska folket förtjänar ett nytt ledarskap. Tack för ordet.