• Ebba Busch Thors tal vid Malmö Synagoga den 28 januari

    Åhörare, överlevare, det är vår plikt att inte glömma. Men de allra flesta av oss var inte där och de som var det har blivit gamla. Hur ska vi kunna låta bli att glömma något vi aldrig upplevt? Den frågan besvarar den oförtröttlige kämpen för mänskliga rättigheter och överlevaren Elie Wiesel med orden, ”Den som lyssnar till ett vittne, blir ett vittne”.

    Tack för inbjudan. Jag känner ödmjuk ära att få vara i detta hus på denna viktiga dag.

    Vi minns förintelsen. På engelska och andra språk säger man ofta det grekiska ordet Holocaust som betyder total förstörelse. På hebreiska säger man Shoah, katastrofen. Vad vi än kallar det så var det mänsklighetens mest ondskefulla och storskaliga övergrepp och mord mot någon grupp någon gång. Anledningen till att vi minns förintelsen den 27 januari är befrielsen av Auschwitz-Birkenau, det största koncentrations- och förintelselägret. Var sjätte jude som avrättades av nazisterna under Shoah avrättades där. Förintelsen är svår för oss att i våra dagar att ta in. Den är ofattbar. Ett land under ledning av nazismen beslutar sig för att i stor skala tortera och mörda ett helt folk i gaskamrar och på andra sätt. Sex miljoner judiska liv tar man. Romer och andra för nazismen misshagliga grupper. Avrättningarna föregicks av omänsklig slavliknande behandling. Av sadistiska medicinska experiment som vi knappt orkar beskriva.

    Allt låter så svårt och obegripligt för oss idag. Men vårt uppdrag, vår plikt, är att göra förintelsen begriplig. Den hände. Sättet att göra det är att prata om varför. Men börjar vi med Auschwitz blir det svårbegripligt och ofattbart. Men började inte där. Auschwitz och de andra koncentrationslägrena var inte en isolerad händelse. Förintelsen var en kulmen av decennier, ja sekler, av antisemitism. Förintelsen började inte med gaskamrar. Den började med trakasserier. Politisk retorik och vardaglig förföljelse av judar i Tyskland och Europa. Vardagsförföljelse övergick efter hand i mer handgripliga övergrepp mot judar och deras egendom i Tyskland. 1935 stiftade den tyska Förbundsdagen de så kallade Nürnberglagarna. Då förbjöds äktenskap mellan judar och icke judar. Då förbjöds tyska kvinnor att arbeta i judiska hushåll. Då förbjöds judar att hissa Tysklands flagga. Vem som var jude och vem som var tysk avgjordes av hur många anfäder man hade av judisk börd. För de som hade olika bakgrund skapades begreppet Mischling – blandras. Med tillräckligt mycket ”tyskt” blod klarade man sig. Med för mycket judiskt blod så gjorde man det inte.

    Människor som levt hela sina liv som tyskar och judar, lojala mot Tyskland förlorade allt. Soldater och officerare som kämpat för Tyskland i första världskriget liksom statstjänstemän förlorade sina pensioner genom Nürnberglagarna. Detta var möjligt på grund av många års antisemitisk retorik i Tyskland och Europa. Judar hade fått skulden för Tysklands och Europas problem. Alltför många tyskar ställde upp på åtgärderna eller invände inte. Sverige var inte styrt av nazister. Ändå fattades en rad skamfyllda antisemitiska beslut i vårt land. När Nürnberglagarna förbjöd tyskar att gifta sig med judar hjälpte Sverige till när tyskar och svenskar gifte sig med intyg att den svenska medborgaren inte var jude. När nazisterna på 1930-talet fortfarande försökte få judar att emigrera från Tyskland ville Sverige inte ta emot dem. 1937 stoppades all judisk invandring från Tyskland. Eftersom tyska judar, som tidigare tyska medborgare, hade tyska pass begärde Sverige i oktober 1938 (och Schweiz) att tyska judar skulle få särskilda pass vilket den tyska staten hörsammade. Allt för att underlätta för Sverige att avvisa judar vid gränsen.

    Två veckor senare skedde Kristallnatten. Då omkring 400 judar mördades eller tvingades begå självmord, mellan 20 000–30 000 arresterades och fördes till koncentrationsläger, 267 synagogor brändes ned och över 7 500 butiker vandaliserades. Sverige var ingen fristad då. I min egen hemstad Uppsala hölls den 17 februari 1939, alltså tre månader efter Kristallnatten, det så kallade Bollhusmötet. 1500 studenter samlades för att diskutera den judiska invandringen. Bakgrunden var att Medicinalstyrelsen planerade att ta emot tio judiska specialistläkare från nazityskland. Efter fem timmars debatt beslutade en majoritet av studenterna att studentkåren skulle skicka en protest mot de tio läkarna och den judiska invandringen.

    Vi måste smärtsamt konstatera att Hitler och nazisterna uppfann inte antisemitismen – de exploaterade och utvecklade den. Det fanns grogrund för den i hela Europa inklusive Sverige. Förföljelse och mord i stor skala har begåtts mot judar i tusen år. Pogromer har skett mot judar i Ryssland, England, Spanien, Frankrike och i arabiska länder. Förintelsen under andra världskriget är ”bara” det värsta exemplet. Därför kan vi inte säga att antisemitismen dog 1945 med Hitler och de allierades seger över Tyskland. Antisemitismen finns än och vi måste vara vaksamma. Antisemitismen kan komma i nya och oväntade former. I Sverige finns det stor politisk enighet kring att förintelsen skett och att vi alla ska göra allt för att den inte upprepas. Ändå måste vi konstatera att en del politiska företrädare i vårt land har dubbla måttstockar när man kommenterar utrikespolitiska händelser och terrordåd mot civilbefolkning. En måttstock för Israel och en för alla övriga. Det är en form av antisemitism om än i mildare form.

    Under förintelsen och decennierna före den drevs antisemitismen på av nationalsocialismen och andra extrema rasistiska krafter som ville hålla den vita rasen ren. Sådana krafter finns förvisso än. I Sverige och andra länder. Men det största hotet mot judar i Sverige idag kommer ifrån andra grupper. Jag vill att vi talar klarspråk om det. En spade är en spade. Det främsta hotet mot svenska judar kommer ifrån militanta muslimska invandrargrupper. Om vi inte är ärliga om det så får vi svårare att hantera problemet. Och hantera problemet det måste vi.

    I december meddelade USA:s president Donald Trump att USA framöver kommer att flytta sin ambassad till Jerusalem. Nästa kväll samlades hundratals personer på Möllevångstorget här i Malmö och skanderade att man ska skjuta judar. Man kan ha olika åsikt om vilken stad som ska vara Jerusalems huvudstad. Det har även Kristdemokraterna. Men denna typ av uttryck är helt oacceptabla. Tyvärr är detta ett i raden av många exempel de senaste 15 åren på hur judar förföljs i Sverige och av rapporteringen att döma måste vi oroa oss mest för judars situation här i Malmö.

    Trakasserier och förföljelse måste alltid bekämpas oavsett vem den riktas mot. Men på grund av Europas och Sveriges historia måste vi vara särskilt vaksamma mot antisemitismen. Judar har funnits i Sverige i många hundra år. Den här församlingen sedan 1871. Det är en skam för Sverige och vår tids makthavare att judar nu talar om att det inte går att bo i Malmö.

    Vänner, vi får inte glömma. Men de allra flesta av oss var inte där och överlevarna som är kvar ibland oss blir hela tiden färre och färre. Hur ska vi som inte var där eller levde på den tiden kunna låta bli att glömma något vi aldrig upplevt. Jag återkommer till Den Elie Wiesel , ”Den som lyssnar till ett vittne, blir ett vittne”. Den principen måste gälla nu.

    Vi måste berätta för våra medmänniskor, våra barn och barnbarn om förintelsen och antisemitismen så att vi alla nu och även framtida generationer förblir vittnen till förintelsen och lär sig känna igen antisemitismen.

    Elie Wiesel var kanske världens mest kända överlevare från förintelsen. Han lämnade oss 2016. Men vi har även några få överlevare kvar bland oss här i Sverige och Elie Wiesel hyllade en av dem – Hedi Fried. Hon har skrivit många böcker om förintelsen och de måste vi svenskar läsa. I till exempel ”skärvor av ett liv” skriver hon om sin barndom och uppväxt, om gettot, om transporten i boskapsvagnarna, om selektionen, om vistelserna i Auschwitz och de olika arbetslägren, om befrielsen i Bergen-Belsen, om de vita bussarna och om vägen till paradiset i Sverige. Men när hon sommarpratade 2015 i P1 sa hon: ”1945 när vi kom till Sverige orkade ingen lyssna till våra berättelser, och det tycks inte vara annorlunda i dag.”

    Vänner, det ligger i vår mänskliga natur att inte vilja prata om det mörka i oss. Att prata om händelserna i Europa under 30- och 40-talen som ledde till att sex miljoner mördades. Och hur vårt till synes civiliserade samhälle och kontinent kunde uppträda som den gjorde. Det är roligare att prata om annat. Men för att slå vakt om livet, människovärdet och det som är gott måste vi prata om det som det judiska folket utsattes för. Och kanske ingen världsreligion firar livet och håller det så högt som judendomen. Och ingen kultur håller livet så högt som den judiska.

    I Sverige och Norge säger vi skål när vi höjer våra glas med varandra. Det finns många ord på många språk. På hebreiska säger man L’Chaim. För livet. Och i judarnas strävan att komma ihåg förintelsen och i den försoning som skett sedan de mörkaste åren på 40-talet så finns det något ljust. Hedi Fried fick en gång frågan hur hon såg på hat och försoning. Hon svarade ”Vad hjälper det mig att hata? Att hämnas? Inte ens vid min befrielse i koncentrationslägret Bergen-Belsen ville jag hämnas på förövarna.”

    Jag har talat om det ofattbara i förintelsen idag. Att Hedi kan tänka på det sättet är ofattbart för mig. Men jag älskar att det finns där. Jag vet att problemen är stora i Malmö för judar. Men i samband med demonstrationen på Möllevångstorget läste jag att företrädare för Malmös muslimer också valde att visa sitt stöd med blommor som överlämnades. Det är ett litet, litet steg i rätt riktning.

    En rabbi sa en gång: ”En person som går 100 meter och en person som går 200 mil har en viktig sak gemensamt. De måste båda ta första steget.” Kanske har de första stegen tagits för ett bättre Malmö för stadens judiska befolkning. Resan är i så fall lång. Men vi måste hoppas. Vad som än sker måste det svenska folket, det offentliga Sverige och alla till buds stående resurser stå till förfogande för att skydda grupper som trakasseras. Vi får inte se mellan fingrarna. Det får inte hända igen. Inte ens litegrann. Förintelsen är mänsklighetens största skamfläck och det judiska folket, romer och andra grupper fick bära bördan. Av respekt för deras offer och till skydd för förföljda minoriteter måste vi komma ihåg och berätta.

    Som Elie Wiesels sade ”För de döda och de levande, måste vi bära vittnesbörd”.