• Ebba Busch Thors tal under Järvaveckan 2019

    Det talade ordet gäller.

     

    Idag vill jag prata om vad kristdemokrati är, om hur vi ser på samhällsgemenskap och om hur den gemenskapen hänger ihop med hur vi bor och hur våra familjer mår.

     

    Jag vill prata om välfärden, som måste vårdas och värnas om den ska kunna vårda och värna oss den dag vi behöver den. Och jag vill prata om jämställdheten, den som är absolut nödvändig för att samhällsgemenskapen ska kunna existera.

     

    Och jag vill gärna, om det går, slå ihjäl en och annan myt om oss kristdemokrater. Okej? Då börjar vi.

     

    Det finns många sorters gemenskap. Många sätt att passa in och vara med. Jobbet, bostadsområdet, vilken samhällsklass man räknar sig till, vilken del av världen man kommer ifrån – allt det där är gemenskaper.

     

    Men för oss kristdemokrater är det inte de gemenskaperna som är viktigast. För oss spelar det inte så stor roll om vi pratar med direktören eller med den som städar direktörens kontor.

     

    Vi struntar i om en medmänniska har svenska rötter sedan hundratals år eller om hon just klev ut genom Arlandas dörrar. Den gemenskap som är viktigast för oss handlar om andra saker än det som syns på ytan.

     

    Företaget Nokia hade en gång en reklamslogan för sina telefoner som löd ”Connecting People”. Det är länge sedan nu, men jag tycker fortfarande om den.

     

    Idén att människor hör ihop med varandra i en gemenskap som  sin tur håller ihop samhället, den är väldigt kristdemokratisk.

     

    Och inga gemenskaper är viktigare än de som är nära och naturliga: Familjen. Föreningslivet. Församlingen. De gemenskaperna är frivilliga. Till skillnad från staten, skatterna och samhällsklasserna.

     

    Men de är också sköra. När kvarteret blir otryggt blir även familjen otrygg. Företagaren flyttar, öppnar en ny butik någon annanstans.

     

    Och de områden, de människor, som lämnas kvar. De blir utanförskapet. Det blir de som får skämmas, varje gång tv-teamen kommer för att göra nya snyftreportage.

     

    Och då sprids utanförskapet ytterligare.

     

    Det är därför vi talar så mycket om utanförskap, det är därför vi är så oroliga över att samhället dras isär, att vissa områden lämnas utanför.

     

    Det är därför vi hela tiden återkommer till faran med att områden tas över av gäng och extrema krafter med våldsamma värderingar.

     

    En del av våra motståndare, inte minst på vänstersidan men även vissa liberaler, anklagar oss för att svartmåla. För att ogilla vissa områden, vissa människor, vissa religioner. Låt mig säga vad det är. Det är en nattsvart lögn.

     

    Det enda vi ogillar är det som sliter isär människor från varandra. Vår enda fiende är det som gör människor misstänksamma mot varandra. För när delar av samhället lämnas efter, då monteras samhällsgemenskapen ned. En bit i taget.

     

    Det var det som hände när Salam Kurda stängde ner sin livsmedelsbutik i Husby, efter att ha varit handlare där i 32 år. Jag vet inte om våra motståndare minns Salam, men vi gör det.

     

    Vi minns att Salam, som även var ordförande i Husby företagarförening, var med och organiserade protesterna mot kriminaliteten och bristen på polisnärvaro i deras kvarter.

     

    Salam Kurda kämpade, men till slut gick det inte längre. Han stängde sin butik med orden ”Polisen har lämnat området till de kriminella. Det är totalt kaos.”

     

    Det är det här som händer när vissa områden lämnas i sticket. Lämnas utan poliser, utan fungerande skolor, utan grundläggande samhällsservice.

     

    Och det har hänt. Det har hänt i delar av miljonprogramsområdena, men även i stora delar av den svenska landsbygden.

     

    Hammarkullen i Göteborg och Hammerdal i Jämtland må se väldigt olika ut. Men polisbristen drabbar båda. Den sjunkande tilltron till samhället drabbar båda.

     

    Och utanförskapet, det har skapat ett annat problem. Jag kallar det mellanförskapet. Låt mig förklara vad jag menar.

     

    Jag talar om det där märkliga att man beskrivs som invandrare trots att man är född här, eller inte bemöts som svensk trots att man bott här i flera decennier.

     

    Jag har så många vänner som visserligen trivs och klarar sig bra i Sverige, men som inte känner sig svenska eller inte bemöts som svenskar.

     

    Jag tror att det beror på att integrationen har funkat så dåligt att den drar ner även den som borde ha hunnit integreras för länge sedan.

     

    Vi måste komma ur den här spiralen. Den som har invandrat måste känna att någon gång slutar vandringen. För annars når vi aldrig den där livsviktiga samhällsgemenskapen.

     

    Det här är vad verklig integration handlar om! Inte att bo i samma land, utan om att leva i samma samhälle! Om att den som invandrat någon gång ska ha vandrat färdigt, kunna slå ned bopålarna i marken och säga ”det här är hemma!”

     

    ***

     

    Men hur ska det gå till? Vad ska vi göra? Vad kan vi göra för att läka ihop samhället? Jag tror att en av nycklarna handlar om hur vi bor.

     

    Bostaden, den är familjens hjärta. Det är där vi är oss själva. Det är där vi vaknar på morgnarna, rufsiga och osminkade. Det är dit vi längtar, de där dagarna när jobbet är slitigare än vanligt och allting verkar gå fel.

     

    Därför har bostadspolitiken länge varit central för oss kristdemokrater. Den som inte trivs i sitt hem, den får svårt att trivas med sitt liv. Utan fungerande bostadspolitik kan det inte finnas en fungerande familjepolitik. Människor och familjer har rätt att känna trivsel där de bor.

     

    Det var precis så New Yorks politiker tänkte för ungefär trettio år sedan, då när de valde att äntligen ta tag i stadens slitna områden. ”Folk måste trivas”. Så enkelt egentligen, och så grundläggande.

     

    Nolltoleransen mot brott, som New York införde, den saknade inte kritiker. Den skonades inte från misstag. Men den fungerade. Idag är New York en av världens säkraste storstäder. Idag trivs New York-borna igen.

     

    Ett bostadsområde kan bara blomstra om de boende känner trygghet och trivsel. Om barnen fritt kan springa ner på gården och leka, om man kan driva sin kvartersbutik i lugn och ro, om man vet att polisen finns där ifall den skulle behövas.

     

    Det är läxan från New York. Och om det funkade där så klarar vi det här också.

     

    *

     

    I samhällsdebatten beskrivs det svenska miljonprogrammet ofta som segregerat, och segregationen kopplas nästan alltid ihop med invandringen. Men då glömmer man bort en sak:

     

    Att de som byggde miljonprogrammet faktiskt ville att det skulle vara segregerat. En statlig utredning som gjordes 1975 slog fast just detta.

     

    Där påstods att barn som växer upp i områden där alla inte lever under samma sociala och ekonomiska villkor, kan drabbas av ”anpassningsproblem”. Tanken bakom många av dagens hyresområden var att lika barn leka bäst.

     

    Vi kristdemokrater tror inte på idén om homogena områden eller på att barn mår dåligt av att ha kompisar som lever på andra villkor – tvärtom.

     

    Vi tror på det jag pratade om innan: Connecting People. Människor behöver mötas för att kunna förstå varandra! Människor behöver mötas för att kunna lita på varandra! Människor behöver mötas, för att vi behöver varandra!

     

    ***

     

    Segregationen i miljonprogramsområdena började alltså inte med invandringen. Den började med miljonprogramsområdena. Det är det här vi nu måste rätta till, även om arbetet kom igång alldeles för sent.

     

    Vi vill att fler människor och familjer ska få chansen att äga sina bostäder, istället för att hyra dem av kommunen. Vi vet att boendesegregationen inte kommer brytas om inte boendeformerna blandas.

     

    Visst finns det etnisk segregation i Sverige. Men den hade inte blivit så här stor om det inte först hade funnits en ekonomisk segregation. Det är i den änden vi måste börja.

     

    Politiker kan inte och ska inte bestämma var människor ska bo. Men vi kan bestämma hur bostadsområden planeras. Bestämma att den ekonomiska segregationens tid är förbi.

     

    Att gamla hyresområden inte behöver fortsätta vara renodlade hyresområden. Att bostadsrätter och hyresrätter ska kunna finnas bredvid varandra, till och med i samma hus.

     

    Vi kan bestämma att det unga par som just har fått sina första jobb och som vill göra en investering i ett långsiktigt och tryggt eget hem, det paret ska också kunna få en hjälpande hand.

     

    Så vad vill vi göra? Vad har vi för konkreta förslag?

     

    Vi vill ge startlån till förstagångsköpare, där staten står för en del av insatsen. Vi vill växla om skatten för unga så att de lättare ska kunna spara ihop pengar till insatsen. Vi vill, kort sagt, att det ska bli mycket lättare att äga sin bostad.

     

    Och vi vill att det ska ske Just Precis Här! Här ska du kunna äga ditt eget hem, här ska du kunna trivas i ditt hem och vara trygg i dina kvarter!

    Så blandar vi boendeformerna, så bryter vi segregationen, så gör vi upp med både utanförskap och mellanförskap! Så stänger vi ner segregationen en gång för alla!

     

    ***

     

    Välfärden är en annan del av samhällsgemenskapen. Åtminstone borde den vara det. Man kan vända på det också. Samhällsgemenskapen är en del av välfärden.

     

    För om människor inte känner samhällsgemenskap, då kommer de inte att vilja betala för gemensam välfärd.

     

    Det här är nyckeln. Tillit. I ett land där människor inte litar på politiken blir det i längden omöjligt att upprätthålla välfärden. För välfärden kräver att invånarna litar på politiken och vill betala vad välfärden kostar.

     

    Men det betyder också att politiken måste hålla sina löften till folket. Att den möter och löser de problem som finns, istället för att sopa problemen under mattan eller döpa om dem till ”utmaningar”.

     

    Vad tycker ni om det ordet förresten? Jag har blivit allergisk mot det. Jag är så fruktansvärt trött på att höra om dessa ”utmaningar”.

     

    Som det ser ut nu kommer det att saknas 32 000 äldreboendeplatser år 2026. Det är inte en utmaning, det är ett allvarligt hot mot tryggheten.

     

    Just nu har 83 000 människor väntat olagligt länge på att få den sjukvård de behöver. Det är inte en utmaning, det är en kris för vårt sjukvårdssystem.

    Just idag saknas tusentals poliser. Deras löner är för låga och deras arbetsvillkor för svåra, så de säger upp sig. Det är inte en utmaning. Det är ett dråpslag mot alla brottsoffer som varken får hjälp eller upprättelse!

     

    Utmaningar, det är att tävla om vem som springer snabbast eller något i den stilen.

     

    Det är inte att se hur många kvinnor som kan föda barn i bilen när förlossningsavdelningen är full! Det är inte att se hur länge butiksägarna står ut med att arbeta under ständiga hot om rån och stölder!

     

    Låt sportkommentatorerna diskutera utmaningar, vi politiker ska lösa problem! Det är vårt jobb, det är vår skyldighet, den partiledare som säger något annat förtjänar varken ert förtroende eller era röster.

     

    Vi Ska Lösa Problem!

     

    ***

     

    Mina vänner,

     

    När vi kristdemokrater utformar vår välfärdspolitik så fokuserar vi på det viktiga, inte på det som kanske kan verka roligare.

     

    Vi säger nej till äventyrsbad så länge äldreomsorgen inte har de pengar den behöver. Vi säger nej till flådiga kommunhotell så länge förskolornas barngrupper är för stora.

     

    Vi säger nej till slöseri med skattepengar för att kunna säga ja till den samhällsservice vi lovat väljarna!

     

    I grund och botten så handlar även det här om tillit. Om att vi som parti aldrig sviker välfärden, aldrig försöker ge er bröd och skådespel och hoppas att det får er att glömma brottslighet och sjukvårdsköer!

     

    Jag är övertygad om att många av de hårda konflikter vi ser i dagens politiska debatt handlar om tillit – eller brist på tillit.

     

    Alltför många svåra samhällsproblem har inte blivit lösta. Alltför mycket energi har lagts på att prata om vilket parti som stöder ett annat partis förslag, istället för att diskutera vad förslaget faktiskt innehåller.

     

    Väljarna märker det här. Eller hur? Ni märker när debatten blir ängslig eller handlar om fel saker. Det gjorde vi också.

     

    Det var därför vi i våras bestämde att den tiden är förbi för vår del. Kristdemokraterna kommer att driva vår politik, stödja förslag vi gillar och kritisera förslag vi inte gillar, oavsett vems förslag det är.

     

    Och vi kommer att ta varje chans att få igenom vår politik, oavsett vem som vill eller inte vill stödja oss. För att vi tror på det vi gör. För att vi tror på våra lösningar och för att vi sätter lösningarna först!

     

    ***

     

    Stefan Löfven brukar säga att ”Sverige är för litet för stora konflikter”. Det ligger något i det. Men det kan inte bara gälla när det gynnar hans parti. Det kan inte betyda att det alltid är vi andra som ska hjälpa honom att regera vidare, oavsett valresultat.

     

    För det, Stefan Löfven, kan vi tyvärr inte stå till tjänst med. Däremot kommer vi naturligtvis att fortsätta vara öppna för samtal och förhandlingar när vi tror att det kan leda till något bra. Det, Stefan Löfven, det beskedet gäller ditt parti – och alla andra partier också.

     

    Jag tror att folk är trötta på partier som prioriterar symbollösningar och prestige före de faktiska resultaten. Det är jag också! Jag är beredd att sätta mig ned med alla andra partiledare och försöka lösa de stora välfärdsproblemen! De har varit olösta länge nog!

     

    ***

     

    Jag både hoppas och tror att fler partier än Kristdemokraterna förstår att dagens sjukvårdssystem har gjort sitt. Att landstingen, som ansvarat för sjukvården sedan mitten av 1800-talet inte längre fungerar.

     

    Att de vårdköer som drabbar våra sjuka inte är en naturlag. Att länder som Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Belgien och Schweiz klarar av att bedriva sjukvård utan enorma köer och årslånga väntetider.

     

    De länderna har inte lyckats för att de satsar mer pengar, utan för att de har bättre system än vad vi har. System som inte bakbinder vårdpersonalen eller sprider ut ansvaret mellan olika politiska nivåer ända tills ansvaret delas av alla men känns av ingen.

     

    I Norge hade man samma problem med vården som vi har. De hade också landstingsdriven vård. Men de bröt med den modellen, flyttade vården från landstingen till staten.

     

    Det gjordes genom en överenskommelse mellan Arbeiderpartiet, Höyre och Fremskrittspartiet. Deras partier lade prestigen och den ömsesidiga fientligheten på hyllan och satte patienterna i fokus.

     

    Jag hoppas att vi i Sverige en dag kan göra likadant – och att den dagen kommer snart. För välfärdens problem är stora, och de behöver hanteras nu. Och när vi lyckas med det, då har vi även gett väljarna en anledning att känna tillit och samhällsgemenskap igen!

     

    Problemen är stora, problemen är akuta! 83 000 människor väntar på hjälp och vård, just nu! Och även om köerna inte alltid varit så långa som nu, så har vi dragits med köer i decennier!

     

    Nu får det vara slutsnackat, sjukvården ska fixas!

     

    ***

     

    Och nu vill jag säga några ord om jämställdhet. Och det här är extra viktigt. För det är omöjligt att tänka sig ett modernt land med starkt samhällsgemenskap, om den gemenskapen inte omfattar alla. Om män och kvinnor inte tillerkänns samma rättigheter och skyldigheter.

     

    Jag har länge stört mig på hur vi i Sverige diskuterar jämställdhet. Eller rättare sagt, på hur de som har lagt beslag på feministbegreppet diskuterar jämställdhet.

     

    Ofta har de utmålat män som kollektivt skyldiga till allt elände, samtidigt som kvinnor beskrivits som så chanslösa att vi måste kvoteras in för att kunna ta plats och nå framgång.

     

    Vi kristdemokrater vet att det inte är så. Grunden för vår ideologi är att varje människa är unik. Och att varje familj är unik. Det betyder att vi alla kommer att välja olika utbildningar och yrken, att vi alla kommer att tjäna olika mycket och att vi alla kommer att behöva hitta våra egna vardagslösningar utifrån våra egna livspussel.

     

    Därför har vi alltid sagt nej till, och fortsätter att säga nej till, att låta politiker bestämma hur familjerna delar upp föräldraledigheten.

     

    Om riksdagen tvingar alla att ta ut exakt lika mycket föräldraledighet så stärker inte det jämställdheten. Det försvagar bara familjernas vardagsmakt.

     

    Verklig jämställdhet, det får vi när kvinnor och män ges samma chanser och förutsättningar. När flickor och pojkar med samma självklarhet får gå iväg till både skoldiscot och simhallen.

     

    När mammor inte skuldbeläggs för att de tar ut för lite föräldraledighet, eller pappor för att de tar ut för mycket.

     

    Det är därför jag har sagt att vi behöver en ny sorts feminism i Sverige. En som inte bygger på statistik utan på respekt. Som är mer intresserad av hur det låter bland barnen på skolgårdarna än av hur det ser ut i börsbolagens styrelserum.

     

    Denna nya feminism är en mer värdig arvtagare till den ursprungliga kvinnokampen. De tidiga feministerna stred för att kvinnor skulle ha rösträtt, ekonomisk vardagsmakt och kroppslig integritet.

     

    Det första har vi löst och det andra har vi kommit ganska långt med. Men när det gäller det tredje, den kroppsliga integriteten, så finns mycket kvar att göra.

     

    I min hemstad Uppsala uppger fyra av fem gymnasietjejer att de är otrygga när de rör sig ensamma i centrum, eftersom de ofredas av killgäng.

     

    En Uppsala-flicka som heter Emma, men som inte ville framträda med sitt efternamn, berättade i mars för Expressen att hon alltid har löparskor på sig när hon är utomhus. Hon berättade vad hon varit med om:

    ”Jag satte mig på en bänk och strax kom det killar och satte sig bredvid mig på bägge sidorna. Sen kom fler killar och ställde sig framför mig. De började ta på mitt hår och mina ben och sa saker till mig som jag inte förstod.

     

    Jag blev så himla rädd och sa till dem en massa gånger att sluta, men de lyssnade inte. Allt är så hemskt. Det här är så fel. Jag vill kunna vara ute och känna mig trygg.”

     

    Det här, det är för övrigt inte heller en ”utmaning”. Det är ett grovt övergrepp och ett oacceptabelt brott.

     

    Och den här striden, den har vi fortfarande inte vunnit. Flickor i Uppsala som talat med kommunens ungdomsjour om trakasserierna har fått rådet att inte gå omkring ensamma.

     

    Därför behövs en ny feminism som slår fast det självklara: Det är inte de ofredade flickorna som ska begränsas, utan de ofredande killarna!

    ***

     

    Jag vill säga till er som lyssnar här och nu: och till dig som har varit med om samma sak som Emma, eller om något liknande. Var aldrig tyst. Acceptera aldrig att andra använder dig för att få utlopp för sina okontrollerade drifter. Anmäl! Slå larm! Du är inte ensam.

     

    Just nu ligger sexbrottsanmälningarna på hög. De utreds inte. Därför har vi kristdemokrater föreslagit att pensionerade utredare som vill komma tillbaka till polisen ska få upp till femtio procents lönepåslag.

     

    Det här är konkret. Det går att göra. Och det finns pengar att göra det med.

     

    Om vi lyckas locka tillbaka 400 utredare så kostar det statskassan omkring 400 miljoner. Det vore en liten kostnad för skattebetalarna men en stor seger för brottsoffren.

     

    Med erfarna och kunniga poliser som har varit med förr, kan vi äntligen börja jobba bort de där utredningshögarna.

     

    Bara genom att sätta hårt mot hårt kan vi få bukt med förövarna. Vi ska få bort sexbrottslingarna från våra gator och vi ska ge upprättelse och rättvisa till deras offer!

     

    ***

     

    Och du som känner dig ensam och utsatt, som tycker att jämställdhetsdebatten handlar om helt andra saker än om vad som drabbar dig. Du ska veta att du har en vän i Kristdemokraterna.

     

    Du som försöker hitta fotfästet här i Sverige, du som får höra att du är invandrare trots att det var dina föräldrar, eller till och med deras föräldrar, som en gång flyttade hit, du ska veta att Kristdemokraterna ser dig.

     

    Det här, mina vänner, det är kristdemokratins idé om samhällsgemenskap. Den har ingen hudfärg, ingen specifik tro, inte en sexuell läggning eller en viss lön.

     

    Den bygger på förståelse för vad som förenar oss, om respekt för att vi alla är unika och gör egna val, om tillit till vårt gemensamma hem och dem vi delar det med.

     

    Den kräver gemensamma insatser av oss alla, och den säger att vårt land är byggt på normer och värderingar som utmejslats i tusen år och som inte är valbara här.

    *

     

    Mitt råd till er unga tjejer som undrar om ni har någon plats här, som undrar om ni kommer att kunna slå er in på arbetsmarknaden och få makt över era liv, det rådet är det här:

     

    ”Utbilda er. Ta plats. Slåss när ni måste. Ge järnet, alltid!” Om ni lovar att göra det så lovar jag att göra precis allt jag kan för att hjälpa er och stå bakom er!

     

    Jag lovar att kämpa för bostäder att trivas i, välfärd att lita på, poliser som kommer när man ringer och gator som är trygga att gå på. Men jag kan inte lyfta er. Det måste ni göra själva.

     

    Om vi båda håller vår del av löftet, då kommer samhällsgemenskapen inte bara att överleva. Den kommer att tillhöra oss alla!

     

    Stort tack för att ni har lyssnat!