• Ebba Busch Thors tal kommun- och regiondagar Örebro 2019

    Äntligen är vi igång! Även om vi har blivit betydligt fler kristdemokratiska riksdagsledamöter och medarbetare sedan valet i höst är det ändå inte riktigt så här många kristdemokrater på plats i riksdagen en vanlig vecka.

     

    1200 kristdemokrater. Vilken syn!

     

    Och som vanligt – vilket jobb de har gjort! Tack till David Gelinder, Gunn Öjebrandt och alla andra kära Örebroare för att ni gett oss ett så hjärtligt mottagande!

     

    ***

    Idag kommer jag tala om vad det är som gjort att vi idag är Sveriges tryggaste parti att hålla i handen när det stormar politiskt. Varför JÖKen är politik när den är som sämst och varför ett EU, som är lagom, är ett europasamarbete när det är som bäst. Sist men inte minst ska Löfven få sig en släng av sleven och jag ska förklara varför värderingsdebatten 1964 är lika relevant 55 år senare.

     

    ***

     

    Vilket år vi har haft! Det känns på sätt och vis som en evighet sedan vi samlades till kommun- och landstingsdagarna i Jönköping. Det var god stämning, då som nu. Men det blåste också kraftig motvind i opinionen.

     

    Vi sa då att den kommande valrörelsen måste handla om välfärdssveket. Om det svek som drabbar patienter, äldre, barn och de som bor i utsatta områden. Om att välfärdslöftet kan och ska återupprättas – genom kloka prioriteringar och ett stopp för slöseri med skattemedel.

     

    Vi sa att goda prioriteringar kräver goda värderingar. Och att det bara är genom att stå fast förankrade i den judisk-kristna etiken – vårt etiska modersmål – som vi kan sätta stopp för framväxten av parallellsamhällen.

     

    Utifrån detta vågade jag på mig en förutsägelse. Jag sa att den kommande valrörelsen skulle passa oss kristdemokrater perfekt.

     

    De flesta förståsigpåarna, de fnös. De hade ju redan skrivit ut oss ur riksdagen. De hävdade att vårt budskap var hopplöst i otakt med tiden. Att vår valvaka skulle bli en likvaka.

     

    Men tyckarna missade ett par detaljer. De glömde bort väljarna, som ännu inte hade sagt sitt. Och de underskattade vår folkrörelse – kraften hos tusentals engagerade partimedlemmar som kämpar för vad vi tror är rätt och sant.

     

    Kraften hos tusentals kristdemokrater som sätter upp affischer, delar ut flygblad, pratar med grannarna, med jobbarkompisarna. Kort sagt: de underskattade er. Det var ett misstag.

     

    (Och just det, jag måste bara få klämma in det: kan ni fatta att vi sedan januari har fått 4 000 nya medlemmar i KD-familjen!? Är inte det fantastiskt!?)

     

    ***

     

    Okej okej, tillbaka till ordningen.

    Min uppmaning till er då för ett år sedan var ”väck den kristdemokratiska rebellen till liv”. Och det gjorde vi – gemensamt.

     

    Vi gjorde en av de starkaste valrörelserna i modern tid. Och vi vände en 20-årig nedgångstrend till en 40-procentig storleksökning! Från djupet av mitt hjärta: Tack Sverige, och tack till er!

     

    ***

     

    Men vad var det egentligen som hände i valrörelsen? Vad var det vi gjorde? Jag tror att det var så här:

     

    Vi utmanade vänstern där de trodde att de var som starkast. I de frågor de ville tala om. Välfärd. Klimat. Jämställdhet.

     

    Stefan Löfven sa före valet att det skulle bli ”en folkomröstning om välfärden”. Och vi svarade ”Bring it on”! Vi ville ha ett välfärdsval. För vi hade sett vad många andra partier inte såg. Att den svenska sjukvården sviker många människor.

     

    Att vårdköerna hade fördubblats under den rödgröna regeringens fyra år vid makten. Att blivande föräldrar var rädda för att inte få en förlossningsplats. Att fyrtiotalisternas äldreboenden ännu inte har byggts.

     

    När BB Sollefteå slog igen portarna, och ABF började erbjuda kurser i ”bilförlossning” så var det vi som uppfattade vad det var – en tjutande larmsignal om ett sviket välfärdslöfte.

     

    För Stefan Löfven var nog det där med ”folkomröstning om välfärden” mest en slogan. Han var inte beredd på att vi skulle anta utmaningen. Men som vi gjorde det!

     

    När de kampanjade för grön omställning av fordonsflottan, så var det vi som påminde alla om att det krävs kärnkraft för att ladda de elektriska bilarna.

     

    När de tog strid för genuspedagogiken, då stod vi upp för mindre barngrupper på förskolorna, mer tid för varje barn – och för ett arbetsliv där kvinnor inte pressas till utbrändhet.

     

    Men viktigast: När de lovade att hälla mer pengar över landstingen, så svarade vi att det behövs ett helt nytt sjukvårdssystem – bortom de föråldrade landstingen.

     

    Socialdemokraterna kollapsade i landstingsvalen, medan vi stormade fram. Nu är det bara Västerbotten som fortfarande har en rödgrön landstingsmajoritet.

     

    Kristdemokrater, valet 2018 blev sannerligen en folkomröstning om välfärden – en folkomröstning som vi vann!

     

    ***

     

    Vi utmanade inte bara vänsterpartierna i de frågor de ville tala om. Vi gjorde det även i frågorna som de helst ville glömma.

     

    Vi påminde dem om de framväxande parallellsamhällena. Om utanförskapet, den radikala islamismen och om de kriminella gäng som plågar hela bostadsområden.

     

    Vi talade om det bortglömda svenska hjärtlandet – våra små och medelstora samhällen. Om de som blev kvar när de rödgröna partierna satte sig i sina tystgående teslor och streck-körde till storstan.

     

    Allt det talade vi om. Och jag säger er: vi måste fortsätta tala när andra tiger. Vi ska fortsätta vara en modig röst i svensk debatt. Annars kommer framgångarna ta slut.

     

    Det svåra är inte att nå framgång utan att förvalta framgång. Gläd er några minuter varje gång en mätning visar att vi fortsätter vinna väljare. Men stanna inte upp! Vi har mycket kvar att göra.

     

    ***

     

    Vänner,

     

    När det stormade som mest i politiken så stod vi stadigt och vi tog strid för det vi tror på. Därför lyckades vi också få igenom en borgerlig budget i Sveriges Riksdag.

     

    Tack vare oss så styrs Sverige just nu av en budget byggd på det som var Alliansens gemensamma reformagenda.

     

    Det betyder att vi just nu gör skillnad. Varje dag, för varje medmänniska. Låt mig ge några exempel.

     

    Den kömiljard som Göran Hägglund införde, och som Gabriel Wikström avskaffade, den är inte bara tillbaka. Den är fördubblad.

     

    Den fritidspeng som Maria Larsson drev igenom, och som Åsa Regnér ryckte bort, den satte vi tillbaka där den hör hemma – hos barn i familjer som lever på försörjningsstöd.

     

    Det gåvoavdrag, som Kristdemokraterna skapade och som Socialdemokraterna kapade. Det, mina vänner, kommer snart åter civilsamhällets kämpande eldsjälar till del!

     

    ***

     

    Det fungerar åt andra hållet också.

     

    Den särskilda löneskatt – smaka på ordet – som Magdalena Andersson lagt på alla arbetsgivare som har äldre anställda, den tas nu bort.

     

     

     

    Elcykelbidraget, denna riktade satsning på några av samhällets minst utsatta, det har fått utgå.

     

    Och Jämställdhetsmyndigheten, som främst gjort sig känd för sin enkönade ledningsgrupp, för sin dåliga arbetsmiljö och för att ha satsat pengar på ”menscertifiering av arbetsplatser” – nej, den prioriterade vi inte heller.

     

    För så är det. Politik är prioriteringar. Och valet mellan att hjälpa ett fattigt barn med fotbollsavgiften och att hjälpa en ekonomichef att elcykla till jobbet – det är ett lätt val.

     

    Det här är inte någon servettskiss. Det här är en stark och rättvis budget – och Kristdemokraterna är en stark och rättvis röst för den som ingen röst har!

    ***

     

    Men säg den glädje som varar. Mycket av det vi gjorde, det är nu hotat. Det rivs upp när januariöverenskommelsen nu ska genomföras i praktiken..

     

    Låt oss stanna till där en stund. Vad är egentligen Januariöverenskommelsen?

    Den är en politisk överenskommelse mellan partier som förenas – inte av vad de är för – utan enbart av vad de är emot. Och konsekvenserna blir bisarra.

     

     

    Centerpartiet ska nu försvara friåret, Socialdemokraterna ska plädera för slopad värnskatt, Miljöpartiet ska driva fram ett språkkrav för medborgarskap och Liberalerna ska försvara satsningar på vindkraft.

     

    Man kan inte bygga ett samhälle på att leka: ”ska vi byta åsikt med varann”: Marknadshyra mot ministerpost. Ministerpost mot grön skattesmäll. Grön skattesmäll mot statlig skola.

     

    De många och stora problem vi står inför måste mötas med en sammanhållen åtgärdslista. Det kräver i sin tur en sammanhållen vision.

     

    Vårt besked till våra tidigare alliansvänner lyder: vi klarar av det – tillsammans – i mängder av kommuner och landsting. Vi måste åter klara av det på nationell nivå.

     

    ***

     

    Bristen på värdegemenskap i Januariöverenskommelsen börjar redan lysa igenom.

     

    Titta bara på de motsägelsefulla beskeden om den kommande skattereformen. Ingen vet om skattetrycket kommer gå upp, ner eller i sidled. Det beror på vilket parti man frågar.

     

    Men en sak står klar. Inget av partierna tycks prioritera en rimlig skattebörda för barnfamiljerna och för den breda svenska medelklassen.

     

    Centerpartiet och Liberalerna har bränt av sitt krut på sänkt skatt för smala grupper av höginkomsttagare.

     

    Miljöpartiet vill höja skatterna på drivmedel och energi. Och Socialdemokraterna siktar som vanligt på att höja alla skatter som går att höja.

     

    Alla de enskilda punkterna är förstås inte dåliga. Men helheten är det.

     

    För om alla får som de vill – om de rödgröna partiernas skattehöjningar används för att finansiera de liberala partiernas skattesänkningar – då blir det landsbygden, barnfamiljerna och medelklassen som får skramla till mellanskillnaden.

     

    Snittsvenskarna – Verklighetens folk, om ni så vill – de kommer inte märka att värnskatten försvinner. De kommer bara märka att bensinskatten höjs och att bolånen blir dyrare.

     

    Det är därför vi kristdemokrater är så skeptiska. Inte för att vi gillar värnskatten – vi sänker gärna skatter. Men vi prioriterar dem som tjänar minst och när vi sänker skatten på arbete gör vi det för alla som arbetar.

     

    Det är man bygger ett samhälle som håller ihop. Vill regeringen och dess stödpartier göra något annat så kommer de att få göra det utan oss.

     

    Kristdemokraterna kommer aldrig att sätta sitt bomärke på en skattepolitik som bara ser var tjugonde invånare!

     

    ***

    Mina vänner,

     

    Ingen kan ha missat det beslut vi fattade nyligen. Det som handlar om hur vi ska navigera i det nya parlamentariska läge som råder sedan januari. Men låt mig ändå säga något om bakgrunden.

     

    Sedan 2010 har riksdagen varit förhindrad att arbeta normalt. Det var då Sverigedemokraterna valdes in första gången. De övriga partierna, inklusive vårt, intog alla samma position. Sverigedemokraterna skulle isoleras.

     

    De skulle inte få de poster som de enligt praxis hade rätt till. De skulle inte ta plats i utskottens presidier. De skulle inte samtalas med. De skulle inte ens få sitta vid samma bord i riksdagsfiket.

     

    Åtta och ett halvt år senare vet vi vart den vägen ledde. Vi försökte isolera dem, men isolerade istället oss själva. Vi försökte marginalisera dem, men placerade dem istället i centrum för hela samhällsdebatten.

     

    Ringdansen runt SD har hindrat regeringar från att regera och opposition från att opponera. Väljarnas förtroende för politikens förmåga har sjunkit.

     

    Efter det senaste valet blev låsningen total. 131 dagar som borde ha använts till att sjösätta reformer och lösa problem, kom istället att ägnas åt två statsministeromröstningar, tre sonderingar, sju talmansrundor och 97 presskonferenser.

     

    Kristdemokrater,

     

    Ingen här inne hyser några varma känslor för Sverigedemokraterna, eller för Vänsterpartiet. De delar inte vår ideologi och vi delar inte deras. Så har det varit och så kommer det att förbli.

     

    Men viljan att driva vår politik måste vara starkare än motviljan inför andras. Vi kan inte svika de som anförtrodde oss sina röster, eller de som behöver vår hjälp.

     

    Vi kan inte, får inte och kommer inte låta ett stormigt hav stoppa oss från att segla mot våra mål. Vi kan göra gott, även under svåra omständigheter. Låt mig åter igen ge några exempel:

     

    För en tid sedan lade Vänsterpartiet ett förslag i riksdagen om dövtolkar till hörselskadade i livets alla skeden. Vi ansåg att förslaget var bra. Acko Ankarberg Johansson, som leder riksdagens socialutskott, lyckades genom skickligt arbete få hela utskottet att ställa sig bakom det.

     

    Vi gruvade oss inte över att förslaget kom från Vänsterpartiet. Istället hjälpte vi dem att få hela riksdagens stöd.

     

    En tid senare tog en av våra nya riksdagsledamöter – Hans Eklind här ifrån Örebro! – ett initiativ i Socialförsäkringsutskottet. Han ville stärka rättssäkerheten för kristna konvertiter som söker uppehållstillstånd i Sverige.

     

    Och hör och häpna, han lyckades övertyga både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet om att stödja oss!

     

    Nu räcker det förstås inte med KD, V och SD, så initiativet föll. Men kort senare meddelades från regeringspartierna att de nu går vidare med frågan.

     

    Ett grönt språkrör – jag ska inte nämna några namn, men vi kan kalla honom Gustav – gratulerade mig sedan personligen till att vårt initiativ nu blir verklighet.

     

    Det här är exempel som visar att vi kan göra en samhällsinsats även i ett till synes omöjligt läge.

     

    Acko och Hans satte värderingarna främst. De satte resultaten på högsta hyllan och lade partiprestigen i byrålådan. Och de gjorde rätt.

     

    För det är viktigare att hjälpa utsatta människor i deras vardag än att stjälpa andra partiers arbete i riksdagen. Det är större att se sig själv i andra än att se fiender runt varje hörn.

     

    Det är så här riksdagen är tänkt att fungera.

    Det var så här riksdagen brukade fungera.

    Det är så här vi vill att riksdagen åter ska fungera.

     

    ***

     

    Organiserat samarbete, det har vi sedan januari endast med Moderaterna. Vi vill och hoppas att det i framtiden åter blir möjligt att ha det med Centerpartiet och Liberalerna.

     

    Men med de andra fyra, de som vi inte ser som möjliga permanenta partners – med dem måste vi kunna föra konstruktiva samtal. Det är vägen ut ur den rondell som svensk politik har blivit.

     

    Tro inte för ett ögonblick att jag inte vet hur svårt det här känns för många. Det vet jag. Men jag är övertygad om att vi har valt rätt väg.

     

    För när de skräniga inslagen har sänts, när soffdebattörerna har torkat av sitt tv-smink och när gårdagens tidning ligger i botten av någon fågelbur, då återstår obestridliga fakta:

     

    Vi kristdemokrater är så grundmurat trygga i våra värderingar att vi inte behöver vara rädda för andras, även om vi ogillar dem.

     

    Vi känner kristdemokratins gränser – och kommer aldrig någonsin att överträda dem.

     

    ***

     

    Vänner,

     

    Den där folkrörelsen jag talade om i början, den som är kristdemokratins valmotor. Den startar nu på nytt. Sveriges riksdagsval med efterspel är över, nu gäller det Europa.

     

     

     

    Och jag säger samma sak nu som jag sa i Jönköping för ett år sedan: den kommande valrörelsen passar oss perfekt. Inte bara för att vi för första gången på väldigt länge, kommer att inleda en valrörelse i medvind och vackert väder. Utan för att vårt förhållningssätt till EU inte är något vi kom på igår.

     

    Vårt besked är att den som hjälper oss att skicka Sara Skyttedal, David Lega och – om vi kämpar hårt – även Liza-Maria Norlin till Bryssel, den personen tar ställning för europeiskt samarbete, mot en europeisk superstat.

     

    ***

     

    Vi arbetar för ett lagom EU.. Jämför det vi säger med hur det låter från Liberalerna. De har i flera omgångar sagt ja till att låta EU ta ut skatt. Ett uppenbart brott mot den gamla principen om ”svenska folkets rätt att sig själv beskatta”.

     

    Och vänsterpartierna, inklusive det en gång så EU-fientliga Vänsterpartiet, röstar gärna för åtgärder som innebär att Europaparlamentet tar riksdagens och de andra nationella parlamentens plats.

     

    Kristdemokraterna vill inte gå den vägen. Svenska folket vill inte gå den vägen. Medborgarna i så gott som alla EU-länder vill inte gå den vägen.

     

    Inte heller vill de lämna EU. De vill ha vad vi erbjuder: ett lagom EU.

     

    Starka krafter har försökt, och försöker alltjämt, förvandla unionen till en stat. Men Europas folk vill inte gå så långt.

     

    Och om de tror att det är vad EU leder till, ja då kommer de också att börja ifrågasätta själva idén med EU. Och vad det kan leda till, det har våra brittiska vänner visat med all icke-önskvärd tydlighet.

     

    Vi pekade på detta redan 2014. Varnade för det. Men allt för många av unionens makthavare förmådde inte förstå oron inför en framväxande superstat.

     

    De förstod inte ordet ”lagom”.

     

    Därför är vår roll, vårt arbete och vår valrörelse så förtvivlat viktig. Inte bara för oss, utan för hela Europatanken.

     

    För om de Europafientliga krafterna upplevs vara det enda skyddet mot att allt mer makt flyttas till Bryssel och Strasbourg, så kommer de att få väldigt många röster.

     

    Och de krafterna nöjer sig inte med att renovera EU, de vill riva EU. Jämna europabygget med marken. Det vore en katastrof.

     

    För EU har en så enorm potential. Det finns så mycket som unionen behöver göra. Den inre marknaden behöver stärkas.

     

    Fler ska kunna arbeta och bidra till samhällsutvecklingen, i alla EU-länder. EU behöver fortsätta vara en stark aktör i den globala handelspolitiken.

     

    EU måste vara de mänskliga rättigheternas orädda väktare. Människovärdet fastnar inte i tullen och miljöproblemen känner inga gränser.

     

    Här, just här, måste EU tala med en enda stark röst. Det här är svaret på Henry Kissingers klassiska fråga: ”Vem ska jag ringa när jag vill tala med Europa?”

     

    Skillnaden mellan oss och Sverigedemokraterna är att vi ser EU som en möjlighet, inte som ett hot.

     

    Skillnaden mellan oss och Liberalerna är att vi ser EU som ett medel, inte som ett mål.

     

    Det här är vad vår valrörelse handlar om. Det här är vad Kristdemokraterna erbjuder och lovar.

     

    Vi vill göra EU lagom igen!

     

    ***

     

    Mina vänner,

     

    Människovärdet. Kristdemokratins grund. Vad menar vi med det? Frågan blev aktuell på nytt härom veckan.

     

    Stefan Löfven, till vardags statsminister, fick för sig att extraknäcka som teolog. Han ifrågasatte hur Kristdemokraterna har det med sina kristna värderingar. Och han citerade Bibeln:

     

    ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?”

     

    Det är ett stiligt uttalande från en man som just nu genomför just den politik som han kampanjade stenhårt emot för ett halvår sedan.

     

    Men framförallt är det ett märkligt angrepp. Vi kristdemokrater har funnits i riksdagen i snart trettio år. Vi har regerat landet i elva år.

     

     

    Burit ansvaret för bistånd, infrastruktur, civilsamhällsfrågor, sjukvården, socialtjänstlagen, äldrepolitiken, den ekonomiska familjepolitiken, bostadspolitiken och finansmarknadspolitiken.

     

     

    Och ändå vet Sveriges statsminister inte vad kristdemokrati är. Det ingår ändå i kursplanen för samhällskunskap i årskurs 7-9!

     

     

    Stefan Löfven, du lyssnar säkert just nu. Här kommer en nybörjarkurs i kristdemokrati. Kristdemokratin vilar på idén om människovärdet, att människan har ett unikt och okränkbart värde som medför både rättigheter och förpliktelser.

     

     

    Vi talar hellre om ”personer” än om ”individer”. För ”individ” används även om djur och växter. Men person, det syftar alltid på en människa.

     

    Människan är en social varelse som behöver andra människor, behöver naturliga gemenskaper bortom de skyddsnät som politiker stiftar lagar om.

     

    Människan är ofullkomlig. Hon har både brister och fel och behöver därför både hjälp och vägledning. Den vägledningen finner vi i den judisk-kristna etiken – inte att förväxla med en specifik religiös tro.

     

    Man kan tro olika eller inte alls och ändå vara medlem eller rösta KD. Till och med Stefan Löfven skulle kunna göra som 25 000 andra redan gjort och bli medlem hos oss.

     

    Men då måste han släppa idén om det färdiga samhället. Eftersom vi vet att människan är ofullkomlig vet vi även att människor inte kan skapa perfekta system. Kristdemokratin har ingen utopi, ingen nattväktarstat och inget klasslöst samhälle.

     

     

    Vi tror på att människor i frivillig men livsviktig gemenskap tillsammans löser problem som hamnar i deras väg. Vi kommer inte att förlora vår själ och vi strävar inte efter att vinna hela världen.

     

    Vi strävar efter att varje dag, varje månad, varje år kunna se oss i spegeln och säga ”idag gjorde jag vad jag kunde för att samhället skulle bli lite bättre och lite tryggare”.

     

    Det är det närmaste vi har en utopi. Det är vad vi står för, det är vad vi gör. Vi ser människovärdet och vad det betyder på varje enskilt politikområde.

     

     

    Inget samhälle blir någonsin perfekt. Men ett samhälle som bygger på människovärdet kommer alltid att vara överlägset ett som inte gör det.

     

    Det var den bärande tanken när kristdemokratin reste sig i Europas sönderbombade städer och sa ”aldrig mer världskrig, aldrig mer dödsläger, aldrig mer totalitära tankar om tusenåriga riken som ska byggas ovanpå överfyllda massgravar och bloddränkta slagfält!”

     

     

    Den stat som i medborgarna ser sina överordnade, inte sina underkuvade, den staten förstår människovärdet och den kommer att vinna både freden och friheten.

     

     

    Och när freden och friheten väl har vunnits. Då återstår allt det andra. Skolan som ser varje barn som det mirakel hon är. Sjukvården som lindrar smärta och läker sår. Äldreboendet som ger den åldrade människan ett värdigt liv. Familjen vars val accepteras och vars samhällsbärande roll respekteras.

     

    Detta, Stefan Löfven, får bli din läxa till nästa intervju. Och detta, mina vänner är vad vi – alla vi här inne, alla kristdemokrater i Sverige och världen – står för och gör. Vi räds ingen jämförelse med andra politiska rörelser, inte med Stefan Löfvens och inte med någon annan.

     

    För ingen har någonsin behövt fly från ett kristdemokratiskt samhälle. Ingen har behövt svälta i ett kristdemokratiskt samhälle. Inga demonstrationer har krossats under stridsvagnar i ett kristdemokratiskt samhälle.

     

    Det här är hela skillnaden! Det här är vad människovärde gör för ett samhälle! Därför står vi raka i ryggen, pekar ut riktningen, ignorerar förolämpningarna och säger med stark röst: ”Vi är inte bara kristdemokrater, vi är stolta kristdemokrater”!

     

    Tack! Tack för att ni har lyssnat! Tack för vad ni gjort och fortsätter göra för vårt parti! Nu stormar vi vidare mot valet i maj!