• Ebba Busch Thor: Tilliten är en av de stora framtidsutmaningarna

     

    En av Sveriges stora tillgångar är tilliten mellan människor. Tillit är en förutsättning för demokrati. För frihet. För att samhället ska hålla samman. Men tilliten är en av de stora framtidsutmaningarna, sa Ebba Busch Thor i sitt tal på Kommun- och landstingspolitiska dagarna i Västerås.

    I tillitens ställe kommer ängslan. En rädsla som gör att människor vänder sig inåt. Håller på det egna. Blir mindre solidariska. Men vi kristdemokrater kan vara med och bryta spiralen av rädsla. Vi är modiga nog att presentera kraftfulla reformförslag.

    Lyssna till talet.

    Läs mer om vad Ebba skrivit om tillit i Dagen.

    Tal vid kommun- och lanstingsdagarna i Västerås av Ebba Busch Thor 160409.
    Det talade ordet gäller.

    Hej Västerås!

    Väldigt roligt att få vara tillbaka här igen!

    Västerås – en stad som kan få symbolisera mod.

    Här har man haft mod att möta framtiden med hopp och tillförsikt.

    Istället för att låta modlösheten få grepp när villkoren för bergsbruk och gruvor förändrades så blev det en stad för industri och näringsliv i världsklass.

    Här föddes bland annat ASEA, H&M och ICA.

    Idag jätteföretag som tillsammans har nästan 300 000 anställda.

    Vilken stad kan vara bättre för att träffa glada kristdemokrater och tanka energi och inspiration?

    **

    Har ni tänkt på en sak?

    När man går på centralen i Stockholm – och kanske på stationer i andra städer också så hörs det här.

    // Stationsinspelning //

    ”Vi ber er också att inte låta någon okänd hjälpa er med bagaget.”

    Egentligen är det ganska märkligt. Att vi får misstänksamheten oss till livs så här mitt i vardagen.

    Tänk om det hade varit precis tvärtom?

    Som kristdemokrater strävar vi ju snarare efter ett samhälle som uppmanar till att hjälpa varandra med väskan.

    Föreställ er att höra Alf Svenssons ljuva stämma i högtalarna ”Hjälp gärna en behövande med väskan!”

    Det vore något det!

    *

    Temat för våra dagar här i Västerås är välfärdens utmaningar.

    Jag tänker idag uppehålla mig kring en av de stora framtidsutmaningarna. Den som handlar om tillit.

    Tillit är en förutsättning för demokrati. För frihet. För att samhället ska hålla samman.

    Under hela livet behöver vi kunna lita på andra människor. Bekanta och främlingar.

    Vi behöver också kunna lita på att det offentliga tar ansvar för sina uppgifter. De uppgifter som vi verkligen vill att det gemensamma ska ha ansvar för.

    Under vissa perioder i livet är vi särskilt sårbara. När vi föds, när vi drabbas av sjukdom eller när ålderdomen tar ut sin rätt.

    När vi är som allra skörast. När vi behöver hjälpen som mest. Då ska samhällets stöd vara som allra bäst.

    *

    När SVT:s programserie om äldreomsorg – ”Hem till varje pris” – sändes i vintras strömmade mejlen in från tittarna. Med berättelser från verkligheten.

    Jag läste om den 95-åriga kvinnan som skickades hem från sjukhuset trots både fot- och överarmsfraktur.

    Hon kunde varken ta på sig sina stödstrumpor eller gå med rollator.

    Hon sammanfattar det själv med orden: ”Jag är förtvivlad. Hjälp!”

    *

    Jag läste också om dottern som besökte sin gamla mamma. I dörröppningen, när hon var på väg in i mammans lägenhet mötte hon hemtjänsten. De var precis på väg därifrån. De hade alltså varit där för att ge omsorg.

    Men väl inne i lägenheten hittade hon sin egen mamma svårt utmattad och uttorkad. Dottern ringde ambulansen. Hennes mamma togs in på sjukhuset. Det visade sig att hon led av svår undernäring. Hon fick vara kvar på sjukhuset i tio dagar.

    Vi kristdemokrater kan aldrig acceptera att äldre behandlas respektlöst. Som en kostnad. Som en börda för samhället.

    För oss kristdemokrater spelar det ingen roll hur många gråa hårstrån man har på huvudet. Det gör en väl inte mindre vuxen? Mindre kapabel att veta vad man vill?

    Oavsett ålder är man en människa med känslor, förhoppningar och önskningar.

    När orken och hälsan tryter – särskilt då – ska man kunna lita på att man får den omsorg man behöver.

    **

    Mina vänner,

    Det får inte vara så att det bara är de som kan tala för sig får plats på boende. Eller de som har anhöriga som kan hjälpa dem.

    Den äldres behov ska vara det som styr. Vi föreslår därför att rätten till äldreboende stärks.

    Alla över 85 år ska ha rätt att få en plats på ett särskilt boende, trygghetsboende eller serviceboende när och om de så vill.

    Vi kommer outtröttligt att kämpa för äldres rätt i samhället. För frihet att kunna påverka sin egen vardag och tryggheten i en god omsorg. För att besluten ska flyttas till den som berörs av dem.

    För kommunala äventyrsbad och konserthus i all ära.

    Jag skulle önska att vi kristdemokrater ute i kommunerna gjorde äldreomsorgen till det vi driver som vårt ”sätta-kommunen-på-kartan-projekt”.

    När andra vill ha kommunala skrytbyggen och monument över sig själva. Då hoppas jag att ni kontrar med att investera samma summa i nya vårdboendeplatser.

    Så att vi istället kan skryta med en äldreomsorg som värnar frihet och människovärde.

    **

    Vänner,

    De flesta av oss har haft kontakt med vården. På ett eller annat sätt.

    Det kan röra sig om en förlossning, en blindtarmsoperation, ett brutet ben efter att ha åkt skidor.

    Bara genom att prata med alla er som sitter här inne skulle berättelserna bli många.

    Jag tror att det är fler än jag som har imponerats av personalen. Som har sett hur de strävar efter att ge en god vård. En god omsorg.

    Men många av oss har nog också sett stressen. Kampen för att räcka till.

    Lika lite som det goda samhället byggs ovanifrån så gör vården det.

    Den goda vården skapas på sjukhusgolvet, i mötet mellan patient och personal.

    Idag är arbetsmiljön inom vården ofta hårt pressad.

    Personalen kan inte göra ett så bra jobb som de känner att de skulle vilja göra. De ser när patienter riskerar att fara illa. När de inte får den tid för vård som de behöver.

    Det behöver helt enkelt frigöras mer tid för vårdpersonalen att ägna sig åt patienterna.

    Tid för att se den enskildes vårdbehov.

    Tid för att fatta de rätta besluten.

    Tid för att hålla i handen, att trösta och stödja.

    Läkare måste få vara läkare. Sjuksköterskor ska få vara just sjuksköterskor. Och undersköterskor behöver få vara undersköterskor.

    De behöver få göra det som de är utbildade för.

    Därför föreslår vi idag att stärka sjukhusvården med vårdserviceteam!

    Team av personer som gör sådant som är avgörande för att vården ska fungera. Men som samtidigt avlastar vårdpersonalen från de arbetsuppgifter som inte kräver någon lång vårdutbildning.

    6 200 nya tjänster vill vi skapa. 1,1 miljarder kronor kommer vi att avsätta för detta.

    Med vårdserviceteam blir det mer tid för vård i vården!

    **

    Vänner,

    några av er har hört mig berätta historien om koloniträdgårdarna i Geneve. De som stadsborna fick under andra världskriget.

    Tanken med trädgårdarna var att invånarna skulle kunna odla sin egen mat under dessa svåra tider av matbrist – under och strax efter kriget.

    De båda vännerna och ekonomerna Wilhelm Röpke och Ludwig von Mises passerar koloniträdgårdarna under en gemensam promenad.

    Von Mises var en liberal nationalekonom som också hade varit Röpkes kollega. Han granskade stadsborna när de rensade och vattnade sina land.

    Man kan riktigt se bilden framför sig. Någon påtar i jorden. En annan drar en skottkärra. Några sitter och småpratar och vilar på en bänk i solen.

    Den liberale ekonomen gav sitt omdöme med en skakning på huvudet:

    ”Ett mycket ineffektivt sätt att producera matvaror på.”

    Röpke, som stod intill, svarade: ”Kanske det, men också ett mycket effektivt sätt att producera mänsklig lycka.”

    *

    Jag återberättar den här historien för att den i all sin enkelhet säger så mycket.

    Det är två olika sätt att se på världen som möts.

    I koloniträdgården kan man välja att bara se matproduktion. Inget annat.

    Men det går också att se så mycket mer.

    Att arbetet i koloniträdgården inte bara gav mat – det skapade också en möjlighet att kunna stå på sina egna ben. Men inte bara det. Det gav också gemenskap och sammanhang.

    Det går att se hur trådarna spinns i en väv av tillit när familjer delade på arbetet.

    När trädgårdsgrannar delar arbetsredskap och litar på att man får dem tillbaka.

    Medmänsklighet och frihet växer och gror där människor hjälps åt och gör betydelsefulla saker tillsammans.

    Det påminner mig om ett citat av kristdemokraternas förste partiledare Birger Ekstedt som sa att: ”Det goda samhället får vi när vi tillsammans arbetar för det goda samhället”.

    *

    Partivänner, vår övertygelse är att frihet inte kan dikteras ovanifrån. Den måste byggas underifrån.

    Det görs genom att vårda en samhällsgemenskap som gör friheten möjlig.

    Det är på denna övertygelse vi ska förändra Sverige till ett varmare och tryggare land.

    ***

    En av Sveriges stora tillgångar är tilliten mellan människor. Vi har länge litat på att folk gör rätt för sig.

    Låt mig ge ett väldigt konkret exempel på hur tillit kan skapa vinster för hela samhället.

    Nyligen besökte jag plasttillverkare Incaplast i Hillerstorp. Ett företag med tio anställda.

    De berättade då om en Stockholmskund som besökt dem.

    Han frågade om det fanns möjlighet att få en kompletterande produkt levererad samtidigt som plastprodukten.

    Incaplast kunde inte själva göra det. Men de ville förstås inte göra sin kund besviken.

    I sann Gnosjöanda sprang IncaPlasts personal därför tvärs över gatan till grannföretaget. De frågade om de kunde hjälpa till med den leveransen, vilket de kunde.

    Man kom överens på stående fot och bekräftade överenskommelsen med ett handslag.

    Den något förvånade Stockholmskunden var inte van vid att affärer gjordes muntligen på det sättet.

    *

    Att det gick så smidigt handlade naturligtvis om den tillit som är grunden i Gnosjöandan.

    När man känner att man kan lita på varandra blir behovet av invecklade paragrafer litet.

    Man behöver inte kontroll. Det blir smidigt och enkelt.

    *

    Nu ser vi tyvärr tecken på att tilliten i Sverige minskar. Människor märker att saker inte stämmer. Vår samhällsgemenskap uppfattas vara i gungning.

    Den ordning man har litat på ska finnas där har allt för ofta visat sig vara svag.

    För vad händer med människors samhällssyn när ambulansen inte kommer fram?

    Eller när bussarna till stadsdelar som Gottsunda i Uppsala ställs in på grund av stenkastande ungdomar.

    Vad tänker de som då inte kan ta sig till jobbet?

    Och vad händer när någon far illa eller mobbas på skolgården? Vad är det som väcks hos barnet som ser klasskamrater och vuxenvärld vända bort blicken?

    Eller när polisen lägger ner brottsutredningar direkt efter att de fått in anmälan.

    Hur börjar man se på sina medmänniskor när simhallarna i vårt land börjar hyra in vakter på grund av upprepade sexuella trakasserier bland besökarna?

    *

    När det gemensamma inte svarar upp mot problemen försvinner förtroendet.

    I dess ställe kommer ängslan. En rädsla som gör att människor vänder sig inåt. Håller på det egna. Blir mindre solidariska.

    Men vi kristdemokrater kan vara med och bryta spiralen av rädsla. Om vi talar ärligt om problemen. Är modiga nog att presentera kraftfulla reformförslag.

    Och behåller vårt hjärta varmt.

    *

    På socialdemokraternas EU-valupptakt i april 2014 sa Stefan Löfven, och jag citerar ordagrant:

    ”Om jag får bilda regering så kommer jag att kräva besked av varje statsråd och varje myndighetschef om ett beslut innebär fler jobb eller ej”.

    Nu har han bildat regering. Har ni hört honom ställa sina statsråd till svars?

    Vad har regeringen gjort för att skapa alla nya jobb som kan bli vägen till hederlig försörjning för fler? Ingenting.

    Frågan om hur vi kan anpassa den svenska modellen för att passa dagens behov vill Stefan Löfven inte kännas vid.

    Varje förändring och reform på arbetsmarknadsområdet som föreslås av oss eller av våra allianskamrater slås ner meddetsamma.

    Regeringen gör ingenting nytt och det slår inte bara mot de som aldrig får ett arbete.

    Det minskar också tilliten till Sveriges förmåga att faktiskt integrera de människor som kommer hit till oss.

    Vi kristdemokrater ser problemen. Vi talar om problemen. Och vi har börjat presentera en reformagenda för att lösa problemen.

    *

    I jobbfrågan har vi föreslagit introduktionsanställningar – en helt ny anställningsform som kommer hjälpa de som är längst ifrån arbetsmarknaden att få ett jobb.

    Det handlar om riktiga jobb, utan statliga subventioner eller byråkrati för företagarna.

    Och vi kommer komma tillbaka på fler områden med skarpa reformer som gör att människor återigen kan sätta sin tilltro till att dagens utmaningar, de löser vi gemensamt.

    ***

    Vänner,

    Lisa Nilsson har en fantastiskt fin sång vars text går: ”Så ta emot en utsträckt hand. En hand du inte känner än.”

    Jag har gått och tänkt på den hela vintern.

    När tilliten skadas. När det blir revor i samhällsväven, då blir det alltmer avlägset att ta emot en utsträckt hand, en hand man inte känner än.

    *

    Vi har gått igenom en vinter och en vår i skuggan av terror. Attentaten i Paris. Hög terrorhotsnivå här i Sverige.

    Attackerna i Bryssel. På flygplatsen där många av er varit och på tunnelbanestationen som jag själv gått förbi så många gånger.

    Vad gör detta med vår tillit till varandra?

    Nu får vi rapporter om terror och den död och förödelse som följer i dess fotspår nästan varje vecka. Från olika platser i världen.

    Min telefon pingar till när ett okänt föremål hittats på en flygplats som får utrymmas.

    En del väljer omvägar till jobbet. På tunnelbanan stirrar man på väskan hos den som sitter längre bort i vagnen. Viftar bort tanken som befängd.

    Men oron och misstänksamheten har ändå smugit sig in där. I den i övrigt trygga vardagen.

    *

    I pakistanska Lahore, i en park – under den för kristna kanske viktigaste högtiden – påsken. Nära gungor, lek och skratt. Där utlöste terroristerna sina bomber. 70 barn och vuxna berövades livet.

    Terrorattacker sker nästan dagligen i Syrien, och i Irak. Kristna, yezidier, shiamuslimer – grupper som bebott dessa områden i århundraden – fördrivs, förföljs och mördas.

    Religiösa helgedomar, bibliotek och kulturminnen sprängs sönder och bränns ner.

    Vi har föreslagit att Sverige ska göra mer i kampen mot IS, framförallt genom att erbjuda JAS Gripen i spaningssyfte i Syrien och framförallt Irak.

    För att möta hotet i Sverige har vi föreslagit att Säkerhetspolisen ska få mer resurser.

    Att lagstiftning förändras så att terroristerna ska kunna dömas för landsförräderi.

    Men kampen mot den våldsbejakande islamismen kan inte slutgiltigt vinnas med enbart vapen.

    Det är ytterst en strid om värden, etik, människosyn och världsbild.

    *

    I Europa har vi under det senaste århundradet lärt känna två blodiga och människoföraktande ideologier – nationalsocialismen och kommunismen.

    De är ideologier sprungna ur en europeisk kontext. Det var intellektuella här i Europa som formulerade idéerna.

    Politiker har försökt förverkliga dem. Med katastrofala följder.

    Nazisternas ondska och brott mot mänskligheten är obeskrivliga. Likaså kommunismens. Men vi har lärt oss att sätta ord på grymheten i dessa idéer.

    Men vad kan vi egentligen om våldsbejakande radikal islamism?

    Jag tror att det är många i Sverige som har svårt att relatera till begrepp som salafism, kalifat, sharia och jihadism.

    Vi måste alla öka kunskapen även om denna totalitära ideologi om vi ska lyckas bekämpa den.

    Ute i kommunerna måste vi jobba betydligt mer effektivt i kampen mot radikalisering än vad som sker idag.

    Det behövs avhopparverksamhet och anhörigstöd, handlingsplaner för att motverka radikalisering.

    Och – inte minst – samarbete med muslimska församlingar, som har en mycket viktig uppgift i detta arbete.
    Vi ska undvika en situation där troende muslimer misstänkliggörs och där vi får en än mer polariserad debatt.

    *

    Idag i Aftonbladet skriver forskaren Peder Hyllengren om hur IS riktar in sig mot unga i väst.

    Och vi vet att det finns skolor och bostadsområden i Sverige där IS-propaganda sprids fritt.

    Skolgårdar där 14-åringar ställer andra 14-åringar mot väggen med frågan: ”Är det sant att du inte stödjer IS?”

    Så skapas en miljö där terroristerna kan finna framtida rekryter.

    *

    Forum för levande historia har idag till uppdrag att bland annat informera om förintelsen och kommunismens brott mot mänskligheten.

    Jag tycker att de ska få ytterligare ett viktigt uppdrag – att informera om den våldsbejakande islamismen.

    Den svenska skolan kan inte vara tyst när IS propaganda sprids bland våra unga.

    Vi ska ge kunskap, som blir till motargument, som tränger tillbaka den våldsbejakande islamismen.

    *

    Partivänner,

    Under efterkrigstiden var kristdemokratin avgörande för att mota nazismen och kommunismen.

    Idag är det nya totalitära idéer som hotar våra fria samhällen. Rädsla och missriktad hänsyn får inte stoppa oss ifrån att bekämpa våldsbejakande islamism.

    Vi får aldrig låta dess idéer slå rot och få fäste. Vi ska alltid stå upp för religions- och yttrandefrihet och för människovärde!

    ***

    Vänner,

    Jag har snart haft förmånen att vara partiledare för detta härliga parti i ett helt år. Det här är inget lätt uppdrag, men jag trivs riktigt bra och jag är väldigt glad över att på olika sätt arbeta tillsammans med er.

    Jag vill tacka för all den värme och energi som ni har bidragit med.

    Partivänner, det har varit så betydelsefullt.

    Och också för de hejarop för vår lilla Birger som faktiskt på dagen i dag är 11 månader och redan står, går och pussas.

    *

    Sedan Stefan Löfven tog över statsministerposten har en viktig principiell fråga aktualiserats.

    Frågan om hur man förvaltar ett förtroende.

    För sedan han tog över som regeringschef har svenska folkets tilltro till Löfven störtdykt.

    Idag är det inte ens var fjärde väljare som anser att regeringen gör ett bra jobb.

    Många gånger när jag tänker på partiernas relation till sina väljare tänker jag att det är lite som en kärleksrelation.

    Man kan, med lite fantasi, jämföra olika sätt att förhålla sig till väljarna med hur man bygger en romans.

    Önskar man bara ta sig till nästa dejt så finns det ingen anledning att berätta om sina skavanker och egenheter av olika slag.

    Om att man går i sömnen, har en anmärkning hos Kronofogden, önskar sju barn – eller inga barn alls eller är rädd för husvagnssemestrar.

    Men önskar man en sund och långvarig relation så är det rätt bra att prata om sådant innan man köper en gemensam lägenhet eller går upp för altargången tillsammans.

    Lite så är det men politiken också, inte sant? Visst det går att ta sig till nästa debatt eller till och med vinna val på att lova guld och gröna skogar men om verkligheten är mer komplex än så, gör man ändå bäst i att försöka både visa på det och hur man vill att framtiden ska bli.

    *

    I höstas fick vi beviset på att Stefan Löfvens sätt att uppvakta de svenska väljarna på bäst kan beskrivas som sol- och vårande.

    Under valrörelsen putsade Stefan upp sin finaste kavaj. Han smekte hjärtan med fagra ord. Men gömde undan sina egna problem.

    Och försökte med elakt tal sänka förtroendet för alla de som såg igenom hans spel.

    Han agerade helt enkelt som ett skolexempel på någon som bara ville lyckas få till en dejt – inte bygga en framtid.

    Det lovades stort. Han påstod att han skulle vara så annorlunda – inte som andra sossar du vet.

    Mer ödmjuk. Trygg och stabil. En trevlig prick.

    Nu vet vi att bakom de löftena fanns bara luft. Höstens alla haverier och helomsvängningar har ställt detta bortom allt tvivel.

    Det är inte ett uttryck för stabilitet när han i september demonstrerar mot den politik han själv börjar driva i november.

    Och vem skulle idag beskriva hans relation till miljöpartiet som vänskaplig?

    Stefan Löfven och socialdemokraterna var inte förberedda för att bygga långsiktigt. De sa vad de trodde sig behöva säga för att få väljarnas gunst och nu står de blottade.

    Tilliten väljarna gav charmören har han svikit.

    Vi kristdemokrater ska bygga vår relation till väljarna ifrån grunden. Jag vill att vi som rörelse ska vara modiga, ärliga och varma när vi yttrar oss i samhällsdebatten.

    Och jag vill stå för ett modigt, ärligt och varmt ledarskap. För så bygger vi på lång sikt upp vårt förtroende hos väljarna.

    **

    Når vi sågs senast här i Västerås – på rikstinget för precis ett halvår sedan, hörde ni mig läsa Dorothy Law Holtes text ”Ett barn”. Någon kanske minns det fortfarande. Jag tänker inte dra hela texten igen, även om den är väl värd all den uppmärksamhet den kan få.

    Men en strof ska ni få igen: ”Ett barn som får uppleva trygghet lär sig tilltro”.

    Jag är helt övertygad om att det är så. Att tilltron byggs i den lilla världen, i familjen. För att sedan i takt med att ett barn utvecklas, också omfatta den stora – det som finns där utanför hemmets lugna vrå.

    Vi kristdemokrater sammanfattar det ofta med orden: trygghet i det lilla är trygghet i det stora.

    *

    Vi står för en värderingsdriven politik som kombinerar frihet med omsorg om våra medmänniskor.

    Frihet för den enskilda människan, familjer, föreningar och företag.

    Som bygger samhället underifrån och upp.

    Som är noga med att det offentliga sköter sina kärnuppgifter väl.

    Men som heller inte räds att sortera bort sådant som inte hör dit.

    Så att de som verkligen behöver stöd och hjälp får det.

    Så att goda värdena, tryggheten och säkerheten värnas.

    Vi är en kraft för ett Sverige byggt på gemenskap, tillit och hoppfullhet.

    Tack för att ni lyssnade!