• Anförande av Ebba Busch Thor i Riksdagens partiledardebatt 31 januari 2019

    Inledningsanförande

    Herr talman,

    Att betrakta efterspelet av januariöverenskommelsen har varit lite som att titta på världen genom en skrattspegel. Allt blir förvridet. Upp blir ner – ner blir upp.

    Vi har regeringspartier som talar om förändring – trots att det nu blir mer av det som varit. Vi har samarbetspartier – som kallar sig för en del av oppositionen. Och den vänsterkant som skröt om att de var tungan på vågen – de rösta gult – och visade sig vara politiskt impotenta. Det är svårt att få en klar bild av läget i svensk politik. Det beror inte på bristande skärpa hos betraktarna – utan på att konturerna av den politik vi nu fått är så svaga.

    Januariöverenskommelsen är ett lapptäcke av blandade reformer från de olika parterna. Ihopsytt – inte av en gemensam vision – utan följden av banal basarhandel. Samarbetspartierna binds till sist samman av en enda sak – att vara emot.  De hävdar sig samarbeta mot populism och extremism. Men jag påstår att deras samarbete kommer göda såväl extremismen som populismen.

    Jag är orolig för Sverige. Inte som land – vi har överkommit värre problem än de vi ser idag. Men jag är orolig över att vi kommer försitta tillfällen att förändra. Och att många kommer drabbas i onödan av dåliga beslut. Jag är orolig över effekten av den ekonomiska politik som syns i januariöverenskommelsen. Skatten för de rikaste ska ner. Det är garanterat. Bidragen ska öka för de som inte har jobb. Det är också garanterat. Och samtidigt ska utgifterna tryckas upp:

    – med återinförda byggsubventioner;
    – fler miljöpartistiska gottepåsar till särintressen;
    – och ny pengarullning till kommunerna – utan stoppkrav för skrytbyggen eller klausuler mot slöseri.

    Vem ska då betala? Det är bara en grupp kvar som rimligen kan plocka upp notan – den svenska medelklassen. Barnfamiljer. Vanliga arbetare och tjänstemän. Alla utan tiotaggarlösningar, 3:12-uttag, personaloptioner eller extra bidrag. Var finns de i regeringens politik?

    Jag är också orolig över en snedvriden bostadspolitik. I överenskommelsen står det att byggsubventionerna ska återinföras. Både Jonas Sjöstedt och Annie Lööf talar om att bostadsbidragen ska upp. Och ovanpå detta ska marknadshyra införas i nyproduktion. De blir vare sig hackat eller malet.

    Vi ska alltså först ge påse skattemedel direkt till fastighetsägarna när de bygger. Sedan ske vi ge en till påse skattemedel till deras kunder – så de kan betala mer. Samtidigt som fastighetsägarna själva ska få ta vilken hyra de vill. Det blir i det närmaste feodalt. Vanligt folk beskattas för att göda markägare – utan krav på att de ska tillföra någon samhällsnytta. Kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen….

    Men framförallt är jag orolig över felprioriteringar inom välfärden. Det finns inte ett ord i vare sig januariöverenskommelsen – eller i regeringsdeklarationen – om fler äldreboenden. Inte ett ord om hur personalsituationen ska bli bättre. Istället vill man införa avgiftsfria kläder inom hemtjänsten. Och det är självklart okej med mig. Men när jag möter medarbetarna inom äldreomsorgen då är det personalbristen och behovet av fler vårdboenden de lyfter med mig.

    Sverige är i behov av förändring. I valet röstade också 6 av 10 väljare för partier som påstod sig stå för förändring. Men Stefan Löfvén är fortsatt statsminister. Många saker i svensk politik är idag konturlöst. Men en sak är glasklart: Kristdemokraterna är fortsatt en röst för förändring.

    **************

    Slutanförande

    Herr talman,

    Jag inledde mitt anförande med att konstatera att konturerna i svensk politik är svaga. När vi nu fått höra alla partier: Kan någon se en röd tråd i det som sas från samarbetspartierna? Något som håller dem samman mer än vad de är emot?

    Ett regeringsunderlag kan inte bara bygga på att temporärt lösa ut dagens frågor. Nya frågor kommer dyka upp. Nya utmaningar kommer möta oss de kommande åren. Hur ska samarbetspartierna – femgänget – klara detta? Utan en gemensam vision?

    Vi har hittills fått se samarbetet leverera titlar som: ”Femgänget glömmer bort mormor” och ”Femgänget lär sig cykelpendla”. Men den mest rättvisa titeln för detta projekt är snarast: ”Femgänget kryssar på djupt vatten”.

    För det är vad samarbetspartierna nu gör. De bordar den gemensamma skutan: S/S JÖK:en. Men de vet inte vart de ska segla. De vet bara vad de vill bort ifrån. Man har läst sjökorten från olika håll och tror sig därför vara eniga. Men en ropar en babord. Medan en annan hojtar styrbord. Besättningen har förslag på tre olika väderstreck att segla mot. Två av dem vill egentligen ha någon annan som kapten. Och en hotar att sänka hela skutan om han inte får vara med i styrhytten.

    Hur ska de kunna föra skeppet in i trygg hamn? Hur ska de klara det första ovädret?

    Det finns skäl att vara orolig för en stormig resa.