• Absurt att partier vill kontrollera kyrkan

    Den senaste tiden har jag fått många frågor om varför Kristdemokraterna inte ställer upp i kyrkovalet. Många frågeställare hänvisar till våra rötter och vårt partinamn. Det korta svaret är: av respekt för kyrkan. Ja, Kristdemokraterna är ett parti som är byggt på en kristen människosyn och etik. Vi menar att människan har kroppsliga, själsliga och andliga behov. Vi tror att samhället byggs bäst underifrån av människor i gemenskaper – familjer, föreningar och församlingar. Med detta följer att allt i samhället inte kan eller bör vara föremål för politisk styrning. Tron ska inte politiseras. Vi värnar om politikens gränser. Det skriver Jakob Forssmed i tidningen Dagen här.

    Vi uppskattar kyrkan, dess svar mot människors andliga behov och sätter stort värde på kyrkans bidrag i samhällslivet. Därför vill vi också värna kyrkans självständighet och möjlighet att utföra sina uppgifter utan partipolitisk inblandning.

    Jag menar att det är att visa stor oförståelse för civilsamhällets karaktär i allmänhet, och kyrkans uppdrag i synnerhet, när politiska partier – som bildats utifrån idéer och konfliktdimensioner gällande det offentliga – söker makt för att tillämpa dessa också över kyrkan.

    Kyrkan är sedan millennieskiftet skild från staten – vilket är både bra och logiskt – och det är dags för de politiska partierna att ta konsekvenserna av detta. Svenska kyrkan är alltså inte en statskyrka. Kyrkan är inte en del av staten. Det framstår därför som absurt att politiska partier fortsatt använder sina apparater för att söka kontrollera denna fristående kyrka, ibland till och med företrädda av kandidater som inte ens tror på Gud. Staten ska inte bestämma över kyrkan, vare sig direkt eller indirekt. Tidigare var det kungen och därefter regeringen som utsåg biskopar och domprostar. Nu vill riksdagspartier styra kyrkan indirekt genom att mobilisera sina partiapparater.

    För det är precis detta som nu sker i kyrkovalet: riksdagspartier går till val till kyrkans beslutande organ med krav på att kyrkan ska ha som central uppgift att ”få vara stolt över att vara just svensk”, främja ”närodlad politik” eller ”den svenska modellen”. (Man skulle här förvisso kunna argumentera för att en kyrka vars centrala uppgift ska vara att se till att man får ”vara stolt över att vara just svensk” kanske blir något annat än att vara kyrka, men det är förstås upp till medlemmarna att ta ställning till.) Att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna utsett varandra till huvudfiender visar med all önskvärd tydlighet det absurda i den partipolitiska inblandningen.

    Statsminister Stefan Löfven anförde i en intervju i Kyrkans tidning i somras som bärande argument för Socialdemokraternas inblandning i kyrkopolitiken ”att kyrkan är oerhört viktig för människor”. Men att något är viktigt är förstås inte skäl nog för partipolitisk inblandning. Stefan Löfven nämner också särskilt kyrkans skogsinnehav och att många sjunger i kör i kyrkan. Det är inte blytunga argument, för att uttrycka det milt.

    Det är också frapperande att flera partier tror att kyrkan­ kommer att sluta vara ”öppen” om just dessa partier slutar ställa upp i kyrkovalet och valen till kyrkans organ i stället­ skulle ske utifrån andra dimensioner än de traditionellt­ partipolitiska. Det är, om uttrycket tillåts, onekligen att ha rätt svag tro på något som genom historien propagerat för nåd och barmhärtighet, stått upp för den flyende, änkan och den faderlöse samt med öppna kyrkor främjat gemenskap och dessutom ägnat sig åt omfattande mission för att växa.

    De partier som anser att deras ideologi och partipolitiska ställningstaganden är applicerbara på kyrkan har kanske inte fullt ut förstått vad en kyrka är och vilken uppgift den har. Jag menar att detta faktum sannolikt gör dem mindre förmögna att hålla rågång mellan stat och kyrka när frestelsen dyker upp att göra kyrkan till statsmaktens lydiga redskap. Det är oroväckande.

    Församlingar i Sverige spelar en mycket viktig roll! Det var också något som jag lyfte fram i mitt tal på Järva politikervecka. De är sammanhang för människor­ som vägleds av en tro. Sammanhang som erbjuder gemenskap och ofta vänder sig ut i samhället för att bidra eller sätta orättvisor under lupp.

    De är, likt familjer och föreningar, platser där vi lär oss att alla är svaga ibland, där vi kan få känna kärlek och bidra. Där möter vi varandra över olika gränser. I familjer, föreningar och församlingar föds inte rädsla­ och hat, utan framtidstro.

    Min och Kristdemokraternas övertygelse är att denna del av – och bidrag till – samhällslivet värnas bäst genom att politiken hålls skild från kyrkan och att enskilda politiska partier inte försöker lägga kyrkan under sina domäner.