• Lars Adaktussons anförande i den utrikespolitiska debatten

    Låt mig inleda det här inlägget med att nämna tre personer som inte fick plats i regeringens utrikesdeklaration. Dawit Isaak, Gui Minhai och Ahmadreza Djalali.

    Samtliga är anklagade för brott de inte har begått – samtliga är fängslade i brutala diktaturer. Eritrea, Kina och Iran.

    Genom åren har UD arbetat för att dessa fängslade landsmän ska friges. Hittills är det arbetet varit resultatlöst, den tysta diplomatin har inte fungerat. Alla känner vi sorg och frustration över detta – en del av oss anser det är dags att höja rösten och använda andra verktyg. Kring detta kan vi ha olika uppfattningar – men en sak är säker. De som hoppas att Dawit Isaak, Gui Minhai och Ahmadreza Djalali ska försvinna i glömska, hoppas förgäves.

    Från den här talarstolen kommer deras namn att nämnas – fram till den dag då de återfår sin frihet – tills de som berövat dem friheten ställs inför rätta. Den dagen kommer, ju förr dess bättre.

    *****************

    Utvecklingen i Iran är oroande på mer än ett sätt. Fyrtio år efter den islamiska revolutionen styrs landet av en regim som förtrycker sin befolkning – som avrättar oliktänkande – som leder en politisk utveckling bort från demokrati. Det allt överskuggande målet för de styrande är makt och hegemoni, inte bara över den egna befolkningen – utan över Mellanöstern.

    Det är ingen tvekan om att Iran idag utgör en destabiliserande kraft i större omfattning än tidigare. De extremistiska shiamuslimska föreställningarna är ett hot mot en redan sargad region – vi ser det i Libanon, i Syrien och Jemen. Detta understryker vikten av verkningsfulla ekonomiska sanktioner mot den iranska regimen – sanktioner som kan behöva bli mer, inte mindre, omfattande.

    I slutet av januari förklarade chefen för det iranska flygvapnet att Iran står redo att militärt angripa Israel. Brigadgeneral Aziz Nasir-Zadeh gjorde klart att, citat:  ”Ungdomarna i flygvapnet är helt redo och otåliga att konfrontera den sionistiska regimen och utplåna den från jorden yta”. Detta är ett i alla avseenden avskyvärt uttalande.

    Att Iran 2019 har ledande företrädare som drivs av hat och antisemitiska vanföreställningar blottlägger en mycket mörk utveckling.  Iran blev medlem av FN före länder som Sverige, Tyskland och Österrike – men är idag en av världens värsta diktaturer.

    *****************

    Inför det existentiella hotet från Iran, inför en ökande säkerhetspolitisk utsatthet – behöver Israel Europas och Sveriges stöd. Samtidigt är det ett faktum att vårt land på ministernivå inte har någon som helst dialog med Israel.

    Regeringen saknar därigenom den möjlighet som funnits under lång tid tidigare – att göra Sveriges röst hörd i viktiga frågor som den israelisk-palestinska konflikten. Detta är en allvarlig försvagning av svensk utrikespolitik, omvärldens förtroende för vårt land minskar – men det är också egendomligt. Inte sällan har andra europeiska utrikesministrar kritiska synpunkter på den israeliska regeringspolitiken – ändå välkomnas de i Jerusalem.

    Uppriktiga diskussioner förs, på vissa områden råder oenighet – men i grunden finns en värdegemenskap och en ömsesidig respekt. Så måste även Sveriges relation till Israel fungera – det är hög tid att återupprätta förbindelserna med Mellanösterns enda demokrati.

    Häromdagen konstaterades på sociala medier att den svenska regeringen under den senaste mandatperioden högljutt har kritiserat det demokratiska Israel – men talat tyst om maktmissbruket i det auktoritära Venezuela. Det är ett tänkvärt påstående.

    För även om Sverige nu, efter andra demokratier, har gett sitt stöd till parlamentets talman Juan Guaidó, är det en slingrande väg som fört regeringen fram till den positionen. Färden har gått via vaga formuleringar, förringande av det socialistiska experimentets konsekvenser och en vänsterlutande diplomati, designad av EU:s Federica Mogherini. Men där EU:s utrikestjänst gick vilse, hittade Europaparlamentet rätt. Med bred majoritet tog parlamentets ledamöter förra veckan ställning för Guaidó – mot Maduro.

    Sveriges socialdemokrater utmärkte sig dock – genom att rösta mot majoriteten, och mot sin egen partigrupp. Argumentet var att Sverige inte erkänner politiska ledare, utan enbart stater. Det må vara en position som håller i politisk teori. Men inte i den politiska verklighet där ett lands förtryckta befolkning ropar efter stöd i kampen för demokrati.

    *****************

    Främjandet av demokrati är en av regeringens prioriteringar den kommande mandatperioden – ett av demokratins fundament är religionsfrihet. Kristna är idag världens mest förföljda religiösa grupp. Enligt den internationella organisationen Open Doors pågår oavbrutet trakasserier och övergrepp mot kristna – i över hundra länder.

    I Mellanöstern såg vi 2014 hur förföljelsen övergick i folkrättens värsta och mest avskyvärda brott – folkmordet mot assyrier/syrianer/kaldéer och jezider. I motsats till ett stort antal av västvärldens övriga demokratier, vägrar Sveriges regering att erkänna IS övergrepp som folkmord. På samma sätt väljer regeringen – trots ett tydligt löfte före valet 2014 – att inte erkänna SEYFO, det armeniska folkmordet 1915.  Detta, Margot Wallström, är att svika de mest utsatta, folkmordets offer och deras familjer – men också grundläggande värderingar om människovärde och humanitet.

    *****************

    Under den mandatperiod som ligger framför kommer Kristdemokraterna att arbeta för att EU åter blir den centrala arenan för svensk utrikespolitik.

    I grunden står kristdemokratin för en värderingsbaserad utrikespolitik som alltid prioriterar mänskliga rättigheter högst.
    Det är en väsentlig ambition, men det är också ett förhållningssätt och en grundinställning som präglar ställningstaganden och bedömningar.
    Och som idag leder oss till slutsatsen att det krävs omfattande förändring och förnyelse av svensk utrikespolitik.